Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konst & Form

Virknålens revolution

Allt fler virkar och stickar för att förändra världen. Malin Vessby berättar om craftivismen, en växande global rörelse som förenar hantverk och aktivism.

Den amerikanska konstnären Cat Mazza uppmanar människor att sticka rånarluvor till landets senatorer. Så ska politikerna påminnas om kriget i Irak. Små motståndshandlingar kan leda till stora förändringar, menar hon, influerad av den franske filosofen Félix Guat­tari. I ett annat projekt inspirerar Mazza hantverksentusiaster att sticka logotyper. Avsikten är att rikta sökaren mot förkastliga arbetsförhållanden inom global storindustri.

Även den danska konstnären Marianne Jørgensen protesterar mot kriget i Irak. Hon har klätt in en stridsvagn i rosa garnhuv. Höljet är sammansatt av mer än 4 000 rosa rutor, stickade av människor runt om i Europa och USA.

”Till skillnad från krig, signalerar stickning hemmiljö, omsorg, närhet och tid för eftertanke”, hävdar hon på sin hemsida.

Den som höjer blicken hittar lätt exempel på hur stickning, virkning och andra hantverk allt oftare används i sammanhang som inte främst har till syfte att pryda världen utan att också förändra den.

Här hemma i Stockholm sitter det färgglada stick- och virkningar fasttråcklade längs broräcken och på lyktstolpar.

– Dels handlar det om att göra folk glada, dels vill vi lägga till en dimension i det offentliga rummet, något värmande och mjukt. Dessutom vill vi gärna att man ifrågasätter handarbetets låga status när man ser våra saker, säger Maria och Lina, alias Masquerade, två av dem som gör ”garntags”.

Också Stina Nilsson talar om att använda konst och konsthantverk till att uppmärksamma sakfrågor. Under göteborgska Hbt-festivalens flagg har hon arbetat med Queert stick- och virkkafé:

– Både i vardagslivet och inom hantverket finns normer och ramar som vi förväntas hålla oss inom. Men vad händer om vi går utanför de ramarna? Om vi till exempel gör sådant som är ”förbjudet” inom handarbetsvärlden, om vi virkar queert?

Genom att uppmuntra hobby­entusiaster att testa nya grepp, som att virka baklänges, sy ihop stickat med virkat eller helt enkelt våga hantverka fast man inte ”kan”, vill Stina Nilsson bereda marken för diskussioner om vad queer och hbt kan innebära.

– En virknålens revolution, säger hon.

Och parallellt med nya grepp har en rad tvåledade ord sett dagens ljus, sammansatta av lika delar hantverk och förändringsvilja. Smaka på craftivism, queerstickning och kravallslöjd.

Just begreppet craftivism brukar härledas till den amerikanska sociologen Betsy Greer, som bryter ner det till en enkel formel: ­
”activism+craft=craftivism”.

Men hur nytt är det? Aktivism och konsthantverk hörde väl inte minst 1970-talet till?

– Ja, det finns likheter, menar Christina Zetterlund, designhistoriker på Konstfack. Hon påminner om hur svenska konsthantverkare reagerade på Kulturutredningen 1972. Då betonades konsthantverkets ickekommersiella sidor och att fältet kan uppmuntra till samtal om samhället. Dessutom lyfte utövarna fram glädjen i att skapa något från ax till limpa.

– Också på 1970-talet fungerade konsthantverket som en plattform för diskussion. Då genomströmmades många kulturkretsar av idén om att man genom görande blir en mer aktiv medborgare, säger hon.

Otto von Busch, som förra året kom ut med avhandlingen ”Fashion-able. Hacktivism and engaged fashiondesign”, om en designerroll som experimenterar med mode, social formgivning och politisk aktivism, ser i stället feminismen som en röd tråd mellan 1970-talets uttryck och dagens. Men vår tids hantverksfeminism hör till den ”tredje vågen”, som i stället för att ta avstånd från hem- och hand­arbete vill uppvärdera och återta det, menar han.

– Kanske är den främsta skillnaden mellan nu och då att craftivismen inte är politisk på det sätt som vi förknippar med 1968, med gatuprotester, plakat och demonstrationer. Craftivismen vill bygga upp och skapa nytt, inte bryta ner. Den tar inte avstånd från samhället utan består av mikroutopiska projekt, berättar Otto von Busch.

– Medel för att uppnå förändring är dels representationen, det vill säga vad verken föreställer och val av tekniker. Dels är det handlingen i sig, att föremålen tillverkats genom traditionellt hantverk, fortsätter han.

von Bush exemplifierar genom att berätta om den San Franciscobaserade konstnären Stephanie Syjuco. Hon uppmuntrar hugade att virka märkesväskor. På virkningsprojektets hemsida kan var och en ladda ner lågupplösta bilder av väskor. Sen kan man virka kopior av dem, maska för maska, pixel för pixel.

Det blir en lågupplöst men hemgjord variant, som ser ut som en riktig Gucci-, Prada- eller Chanelväska på avstånd.

– Syjuco använder den åtrå som finns inbyggd i exempelvis Gucci­märket till att lära oss att virka. Vi får högstatusväskan och lär oss hantverket på köpet, förklarar Otto von Busch, övertygad om att de flesta 1968 i stället skulle ha bojkottat det italienska varumärket.

Även tillgången till internet skiljer dagens craftivism från 1970-­talets konsthantverksaktivsim. I dag sprids ju tankar och bilder från nya projekt globalt på sekunden.

– Internet är sambandscentral. Här utväxlas tekniker och metoder på ungefär samma sätt som kod delas mellan hackers på nätet, säger Otto von Busch.

Nätet kan också ha spelat roll för den craftivistiska estetikens utveckling. Den kritiske kan lätt hitta exempel på återkommande klichéer och övertydliga budskap. Men tydlighet passar nätet. Så når man bäst ut.

Även Sabrina Gschwandtner amerikansk konstnär, skribent och kurator förankrad i den amerikans­ka Do it yourself-myllan, talar om internets roll för hantverksintresserade. Nätet är kunskapsbank, mötesplats och marknadsföringsmedium. Samtidigt menar hon att senare års nya stickningsvåg också är en reaktion mot all tid som tillbringas framför datorer och i mobiltelefoner.

– Folk behöver det taktila, behöver sakta ner och behöver mötas. Många upplever att samhället snurrar för fort och stickning hjälper dem att sänka sitt tempo. Dessutom pyr en motvilja mot överdriven konsumtion, och hantverk möjliggör görande i stället för köpande. Stickning underlättar också för meningsfull fritid tillsammans med andra. Den tillåter närvaro, säger Sabrina Gschwandtner, just nu Iaspisstipendiat i Stockholm och aktuell med en utställning på Gustavsbergs konsthall.

Att tekniken är portabel gör inte saken sämre. Eller att den som stickar kan försätta sig i ett meditativt tillstånd i rusningstrafik och på offentliga platser.

Konststudenten Ulrika Erdes är en av dem som kallats craftivist här hemma. Mest uppmärksamhet har hennes korsstygnsbroderier på buss­säten väckt: små glada tillrop, hjärtan och fåglar. Det uppmuntrans-paket med brodergarn, nål och ett instruktionshäfte som hon skickar gratis till dem som hör av sig har efterfrågats från hela världen.

I manualen kan man läsa: ”Enklast för högerhänta är att brodera på stolsitsen vid det högra benet. Se till att ha gott om tid de första gångerna.” Erdes uppskattar tanken på efterföljare, även om hon i likhet med gatukonststickarna i Masquerade först och främst började brodera för att sprida glädje. Samtidigt vill hon stärka känslan av närvarande människor i det offentliga rum som i dag, menar hon, domineras av marknadskrafter.

– Gatukonst och craftivism lever upp till det som både politiker och konstinstitutioner talar om att de vill uppnå, konstaterar hon, och syftar bland annat på engagerade människor, möten och konstnärliga uttryck utanför den vita kuben. Om korsstygnen leder till diskussioner, till exempel om enskilda människors eventuella rätt eller ej att ta allmänna rum i besittning, är hon nöjd. Själv började hon brodera 2006, det var innan hon sökte till och kom in på konsthögskolan Valand i Göteborg.

Också just de vaga gränserna mellan proffs och amatörer är karaktäristiska för den svårgreppbara craftivismen. Bakom uppmärksammade projekt står lika delar yrkesverksamma konstnärer, hantverkare och hobbyentusiaster, åtskilliga av dem intresserade av att delta i skapandeprocesser som delas av många. Därför utväxlas också kunskaper, mönster och tekniker för fullt över nätet. Otto von Busch liknar det vid ett ”händernas Wikipedia”. Här är bakgrund mindre intressant, engagemanget är allt.