Så trött jag har varit på Frida Kahlo!
På 70-talet lyste hon som den häftiga nyupptäckten – en kvinna som i sin bildvärld vågade vara både aktivist och djupt privat. Som gjorde jätten Diego Riveras politiska utspel mänskliga. Som haltade med det ena sargade benet i Tredje världen och det andra i väst. Som poserade som en glänsande sydamerikansk madonna men bet ihop kring fula tänder, livslögner och en ohygglig lidandehistoria…
Numera säljs bilden av Frida Kahlo i grann Tehuanadräkt på tyger och kläder, bokmärken, flaskor och vaxdukar. Särskilt i USA väller det fram böcker kring hennes rafflande liv, och när jag nyss var i Mexiko koncentrerade jag mig på Diego Riveras muralmåleri som en ren protest mot veckotidningsexploateringen av hans hustru.
Det var dumt. Den rättframma utställningen ”Frida Kahlo & Diego Rivera” på Göteborgs konstmuseum visar kort och gott att hon var en stor konstnär. Inte bara en posör.
Det rör sig om en dubbelutställning kring de två gifta målarna. Alla målningar och studiofoton kommer från Jacques och Natasha Gelmans samling av mexikansk konst, och därför är urvalet speciellt. Det rysk/tjeckiska filmparet Gelman (utvandrade till Mexiko) samlade huvudsakligen på Frida Kahlos självporträtt – inte på de mer litterära kompositioner där hon förvandlar sina fysiska sår och defekter till kartor över blodiga emblem.
Utställningen och katalogen har en konstpolitisk agenda – mot Hayden Herreras numera legendartade biografiska tolkning av Frida Kahlo som ett lidande och tragiskt offer för en trafikolycka och för makens otaliga sexuella snedsprång.
Här bedrivs i stället en klarsynt granskning av Kahlos bildvärld. Hållningen och de vidhängande texterna är inspirerade av Eva Zettermans infallsrika avhandling om Frida Kahlos strategiska politiska bildspråk.
Bakgrunden är den religiösa och konsthistoriska tradition som bildspråket bottnar i och på ett intrikat sätt samtidigt tar spjärn mot och omformar.
Huvuddelen av utställningens tre salar ägnas Frida Kahlo. Och det är rätt, för i staffliform ter sig Diego Riveras måleri platt. Hans solrosor och kallablommor har mycket mer kropp än hans schablonartade indianer. Hans porträtt av Natasha Gelman är filmstjärnebanalt, och färgerna på träpannåerna är torra, liksom utan studs och lyster.
Utbildad i Paris och samtida med Picasso briljerade Diego Rivera som en bred modernist. Men först som muralmålare i det revolutionära Mexikos program för offentlig konst kom han ut som suverän. Utbildningsministern José Vasconcelos idé att låta samtidskonstnärerna måla fram landets historia i form av heroiska frihetssagor passade allätaren Rivera.
Hans muralmålningar är visserligen grovt propagandistiska. Likväl är de fantastiska balansakter med sitt hophållna myller av stilar, figurer, berättelser, landskap, tidsmarkörer och anspelningar på mexikansk förkolonial konst. Arkitektoniska målarvävar som likt gotländska kyrkomålningar fungerade som läroböcker. Även för analfabeter.
I muralmåleriet är Rivera oöverträffad. Där, i det hisnande berättandet, fungerar också hans ofta karikatyrartade figurer. Men i det småskaliga stafflimåleriet är Frida Kahlo hans överman.
Nu blir jag överraskad över hur fint hon målar. Hon, autodidakten. Som en tysk eller italiensk renässansmålare lägger hon hårstrå till hårstrå, lasyr till lasyr, och penslar fram ansiktenas kullar och dalar till ett vibrerande finmaskigt teckensystem. Inramat av symboler som på en gång är verklighetstrogna och socialpolitiska metaforer.
Kahlomasken förändras inte under tidens gång. Ögonbrynens svarta måsvingar ekar ständigt i den svarta fjunraden under näsan och i läpparnas krökta amorbåge. Masken är en ikon som konstnären för över olika scenografier – ömsom över djungler med slanka Fridalika apor, ömsom över chict möblerade rum.
Frida Kahlo framställer sig som en kosmopolit med indianiserade drag. Som en politisk revolutionär som avsvärjer sig katolicismen och vänder sig mot västs kolonialisering av indianerna.
Men hon är också en ambivalent kvinnlig konstnär som laddar bilderna med ett frosseri i ornamental katolsk kroppsmystik. Och en visionär som vill måla fram ”den nya kosmiska rasen”, vilket var Vasconcelos trettiotalstypiska klassificering av den nya postrevolutionära människan. En blandning av alla raser och hudfärger…
Lystern kommer nog delvis från målningarnas metallunderlag – en av Kahlos många anspelningar på votivgåvor och annan religiös konst. Men pricka inte bara av porträtten som ni tidigare sett reproducerade. Gå tätt inpå dem, för i verkligheten är de inte bara glittrande rebusar utan mycket bättre, mer komplicerade och mer ”taktila” . Om man nu kan skriva så om måleri.
Utställningen avslutas med några dagboksteckningar som liknar aztekernas serieartade figurer men också påminner om klotter, till exempel av den sjuke Carl Fredrik Hill.
Samtiden kallade detta för surrealism. Men sådana beteckningar är bara frihetsinskränkningar som rabulisten Frida Kahlo själv hatade.