Medan frågetecknen hopar sig kring vad han har varit utsatt för, om hans kritiska röst nu kommer att tystna och varför han släpps just denna vecka, är frigivningen först och främst en framgång för den högljudda internationella kritiken.
Att den 53-årige öppet kritiske dissidenten släppts är ett tydligt tecken på att det kinesiska kommunistpartiet till slut inte ansåg sig ha något att vinna på ett åtal mot Ai Weiwei. Det är ett bevis för att också ledarna i världens mäktigaste parti känner sig tvingade att lyssna på andras åsikter, även om de aldrig låtsas om det.
Kännare av maktstrukturerna i Peking – hur väl någon utomstående nu kan tro sig veta vad som sker innanför murarna till Zhongnanhai där ledarna bor – menar att det krävdes högt uppsatta personer för att beordra gripandet av Ai Weiwei i april.
Vad som krävdes för att släppa honom och vilka som fattat det beslutet är en annan fråga, kanske samma personer? Om inte – vad betyder det för sammanhållningen i partitoppen?
Den internationella kritiken har varit hård, inte bara genom diplomatiska kanaler. Till slut insåg någon att här behövde Kina göra något för att rädda ansiktet, medan ansiktet kunde räddas.
Möjligen hör det samman med att Kinas premiärminister Wen Jiabao i helgen har planerat att resa till Tyskland och Storbritannien, två länder där Ai Weiwei haft stort stöd. Så gjorde alltid Kina förr om åren. I samband med när egna partitoppar skulle ut och resa i världen eller när någon potentat kom till Peking släpptes en politisk fånge eller två, som en god gest för att slippa kritik.
På senare år har Kina alltmer struntat i att göra dessa eftergifter i takt med att nationens ekonomiska makt ökat och därmed självsäkerheten.
När Ai Weiwei greps var kommunistpartiet ovanligt trött på kritiken från den frispråkige konstnären. På senare år har han inte dragit sig för att uttrycka sina åsikter. Gripandet sammanföll även med att kommunistpartiet genomfört den kraftigaste kampanjen mot dissidenter sedan 1989 för att kväsa varje tendens till en jasminrevolution i landet.
När Ai Weiwei greps fick inte hans familj veta varför det skett eller var han befann sig. Han fick inte träffa sin advokat. Allt bryter mot Kinas egen lag. Att försvara allt detta tyckte partiet av allt att döma blev en för stora börda. För det har ingenting med juridik att göra, även om det är ekonomiska brott Ai Weiwei ställts till svars för. Det är en politisk process från början till slut.
Däremot brukar fall som slutar så här föregås av förhandlingar mellan den gripne och en motpart från säkerhetsmyndigheten. Och då brukar en kompromiss bli resultatet. Enligt statliga medier har konstnären gått med på att betala skatt som han undanhållit.
Nu är det bara att vänta och se om det funnits villkor för Ai Weiweis frigivning, vilket är troligt. När advokater som Gao Zhisheng återkommit efter att ha varit ”försvunna” under lång tid har de inte varit sig själva. De har inte velat tala om vad som hänt. Om Ai Weiwei efter veckor och månader inte har talat tydligt, som han gjort tidigare, om saker han finner värda att kritisera tyder det på att han belagts med munkavle.
Sannolikt är han fri att röra sig hur han vill i Peking, där han bor, men behöver tillstånd för att resa till andra orter i Kina och utomlands. Om han sköter sig som myndigheterna önskar kan fallet så småningom komma att läggas ned i tysthet.
Framför allt finns det hundratals kineser som befinner sig i en liknande situation som Ai Weiwei just gjort: bortförda olagligt de senaste månaderna, hållna på okänd plats. Inte alltid i fängelser, mer troligt i så kallade svarta fängelser, som kan vara ett litet hotell i utkanten av Peking där ett par vakter ställs utanför rumsdörren.
Det är en modell som flitigt använts eftersom säkerhetsmyndigheterna fått för sig att den är mindre uppseendeväckande, och fritar dem från ansvar, än om den gripne formellt sätts bakom lås och bom.
Det kan mycket väl ha varit så Ai Weiwei tillbringade de flesta av de 81 dagarna.