Kultur & Nöje

Konstattentat skrämmer till självcensur

Vandalisering av Andres Serranos fotografier på Kulturen i Lund. (DN 9/10 2007)
Vandalisering av Andres Serranos fotografier på Kulturen i Lund. (DN 9/10 2007) Foto: Ingemar D Kristiansen/Sydsvenskan/TT

Attacken mot Charlie Hebdo har satt ljus på hotbilden mot kulturutövare. Men i Sverige är det inte främst militanta islamister som står för hoten. Nu planerar de svenska konst­organisationerna en manifestation till stöd för ­hotade konstutövare.

Stockholm, december 2014. På en aborträttsfestival arrangerad av RFSU och tidskriften Ottar pågår filmvisning då tre svartklädda och maskerade män slänger in en rökbomb i lokalen. Flera barn är närvarande och deltagarna chockas. Attacken hyllas av högerextrema företrädare.

Hjortsberga, september 2014. Efter att 25 procent av invånarna röstat på SD i riksdagsvalet meddelar författaren Katarina von Bredow på sin Facebooksida att hon tänker flytta från orten. Uttalandet snappas upp av en nättidning och några timmar senare är hatstormen så stark att hennes mejlsystem i datorn bryter ihop.

Stockholm, maj 2014. När konstnären Dror Feiler går ut för att slänga soporna på morgonen har någon målat ett hakkors på hans lägenhetsdörr. Dessförinnan i Malmö har Dror Feiler blivit förföljd av några män i en bil som skriker ”jävla kommunistjävel” och ”judesvin”. Trakasserierna har föregåtts av att han blivit uthängd med namn och bild på nazistiska nätforum.

Umeå, januari, 2014. Konstnären Carolina Falkholt, känd för sina graffitivaginor, står och målar på ett konstverk i centrum då en man kommer fram och skriker ”vi vill inte ha sådana som dig här”. Stämningen blir alltmer hotfull och till slut blir hon knuffad i bröstet. Ett halvår senare tycker en sverigedemokratisk politiker under en riksdagsdebatt att Carolina Falkholt bör kastas i fängelse.

Gallerian i Stockholm, oktober, 2013. En utställning om ett flyktingläger i Sydsudan, beställd av Läkare utan gränser och gestaltad av filmkonstnärerna Peter Norrman och Anders Birgersson, blir attackerad av nazister, som kastar in rökbomber och flygblad.

Strömstad, juli 2013. Makode Linde arbetar på ett konstverk i en utställningslokal då en berusad man tar sig in i lokalen klockan två på natten och börjar misshandla honom med ett tillhygge försett med en svensk flagga. ”Bögjävlar”, skriker mannen.

Falun, september 2012. Dalateaterns uppsättning av ”Hemsöborna” drar ut på turné i landet. Teatern får ta emot över hundra rasistiska meddelanden och e-brev på grund av att rollen som Carlsson görs av Måns Clausen, en icke-vit skådespelare.

Det är ett axplock av den senaste tidens hot och attacker riktade mot kulturutövare. Tittar man längre bak i tiden tillkommer bland annat mordkomplotterna mot konstnären Lars Vilks efter hans teckningar av Muhammed som rondellhund, mordhoten mot Andrea Edwards i samband med ”Scum-manifestet”, nazisters vandalisering av Nathalia Edenmonts utställning ”Still life” i Stockholm 2004 och Andres Serranos ”A history of sex” i Lund 2007, en utställning som Björn Söder (SD) kort därefter stämplade som ”sjuk”.

Sannolikt finns även ett stort mörkertal, bedömer företrädare för Konstnärernas riksorganisation (KRO), Sveriges författarförbund (SFF) och Riksförbundet Sveriges museer (RSM) vid telefonkontakt. Senaste numret av tidskriften Konstnären har tema ”Konst under hot”. Där framgår i en artikel av Sanna Samuelsson att många hot aldrig blir polisanmälda, eftersom rädslan är stor för att provocera fram fler hot, men också eftersom de flesta polisanmälningar aldrig leder vidare. Till exempel tyckte polischefen i Strömstad att misshandeln av Makode Linde, som gjorde tårtinstallationen som kulturministern skar i, var en ”ren skitsak”.

I Sverige är det inte i första hand islamister som står för attackerna mot kulturen. Hotbilden sedan 1990-talet utgörs i stället av olika bruna nyanser.

– Det obehagliga är hur lika attackerna är 1920- och 30-talens attentat i Tyskland, då nazister började attackera konstutställningar, filmvisningar och föreläsningar i liten skala. Man släppte ut möss och kastade in rök- och stinkbomber på biopremiären av ”På västfronten intet nytt” eller gick på Thomas Mann-föreläsningar för att skrika, bua och provocera fram bråk. Det började i den här skalan, med småskaliga trakasserier, men följden blev väldigt mycket självcensur hos kulturutövarna, säger Anders Rydell, chefredaktör för Konstnären och författare till ”Plundrarna”.

Sverige sticker ut när det gäller nazistiskt kultursabotage, som inte förekommer i någon jämförbar utsträckning i grannländerna. Enligt Anders Rydell kan det bero på framgången för Sverigedemokraterna och deras historia.

– Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet har sina rötter i populistpartier som egentligen inte var främlingsfientliga från början men sedan blev det. Om man tittar på Sverigedemokraterna så är föraktet för samtidskultur en djupt integrerad del av deras ideologi, vilket det varit ända sedan partiet grundades i slutet av 1980-talet, säger han.

Hur mycket självcensur skapar hoten och attackerna mot kulturen? Det är svårt att mäta i siffror och kan egentligen bara beskrivas av de som själva har upplevt den. En av dem är författaren Katarina von Bredow.

– Numera tänker jag efter ordentligt innan jag publicerar något. Jag sa visserligen att jag inte skulle låta mig skrämmas till tystnad men det som hände var väldigt jobbigt för familjen och barnen. Jag måste nog ärligt säga att det lyckades skrämma mig. Jag förstår nu hur hot känns, den här skräcken som äter sig in i alla detaljer i livet. Att man tittar på bilar som stannar utanför, någon som går sakta förbi, man blir uppmärksam på allting. Rädd, helt enkelt, säger hon.

Även författaren Astrid Trotzig har erfarenheter av självcensurens mekanismer. Genom åren har hon bland annat varit utsatt för brevterror där okända personer har fyllt i rabatt-, prenumerations- och beställningskuponger med hennes namn. För ett par år sedan fick hon ett brev från Nationaldemokraterna efter en intervju om rasism i Dagens Nyheter.

– Har man utländsk bakgrund, syns i någon form av offentlighet, och uttalar sig om främlingsfientlighet, rasism och högerextremism blir man varse att man är iakttagen. Det är en sorts markering, säger hon.

De subtila hoten har inneburit att hennes tröskel för att uttala sig i kontroversiella frågor har höjts.

– Det finns diskussioner och debatter jag undviker. Jag gör en avvägning: är jag beredd? Hur tuff känner jag mig i dag? Ibland kan jag inte låta bli, men ibland tänker jag: nja, jag sitter nog hellre tyst. Det är en avvägning, säger hon.

Hoten riktas även mot hela kulturinstitutioner. När Stockholms stadsmuseum 2011 hade ett somaliskt tema som bland annat omfattade en somalisk fest på Nationaldagen kom flera underförstådda hot. Bland annat skickades invandringskritiska publikationer hem till ansvariga, berättar museichefen Lotta Backlund.

Det var på Historiska museet som Israels ambassadör Zvi Masel vandaliserade ”Snövit och sanningens vansinne” av Dror Feiler och Gunilla Sköld-Feiler 2004. I dag kommer hoten mestadels från människor som retar sig på Historiska museets mångfaldsorientering.

– Vi är alltid ute i blåsväder bland ultranationalistiska grupper, som till exempel när vi skriver att Sverige eller det svenska folket inte fanns på vikingatiden. Då kan vi få mejl om att den här institutionen ska brännas eller förstöras. Eller när vi gjorde vår Mariautställning för några år sedan och Maria Sveland hade skrivit att bebådelsen är världshistoriens första våldtäkt, berättar utställnings- och kommunikationschef Sophie Nyman.

Redan innan terrordådet mot Charlie Hebdo hade Författarförbundet och KRO börjat planera för en gemensam manifestation till stöd för hotade författare och konstnärer. Tanken är att också ta fram en lathund om vad man som författare eller konstnär kan göra när man blir hotad. Hotbilden mot svenska kulturutövare har under senare år ökat, menar Författarförbundets ordförande Gunnar Ardelius.

– Jag upplever att tonläget har skruvats upp. Kritiserar man Sverigedemokraterna riskerar man att råka ut för något. Det är en cocktail av hat, ilska och indirekta hot. Mycket handlar det om att SD har fått sätta agendan, men det har också med det digitala att göra, att det har blivit så mycket lättare att snabbt få ur sig ett hatmejl, säger han.

Manifestationen kommer att äga rum den 14 februari på Kulturhuset i Stockholm.