Denna vecka har jag lärt mig att många inte vet att en installation är ett allkonstverk där delarna tillsammans ger helheten. Jag har också handgripligen upplevt att den mest okunnige är mest säker på att han har rätt, att man bara ser det man vill se och att samtalet och försvaret av konstens förmåga till komplikation i många kretsar till och med anses mer hotande än våld. Själv har jag också fått många hatiska e-brev, inklusive mordhot.
"Det stora konstbråket" på Historiska museet har förmodligen varit politiskt från första början. Efter en vecka av eskalering från ambassadör Zvi Mazels och den israeliska högerregeringens sida är jag övertygad om att vantolkningen av paret Feilers konstverk har varit förutbestämd.
Och hade inte Feilers släppts fram på utställningen hade sannolikt något annat verk använts för att ge Israel en ursäkt att endast på låg nivå delta i folkmordskonferensen och därmed näpsa EU och Sverige i protesterna mot regeringen Sharons ockupationspolitik.
Detta hävdar jag som konstkritiker. För det är omöjligt att utan propagandistiska förtecken kalla "Snövit" ett antisemitiskt verk. Kritiskt mot Israels nuvarande politik - ja, det är en av tolkningsmöjligheterna. Men en annan lika möjlig tolkning (som jag själv instinktivt omfattat) är att självmordsbombaren Hanadi Jaradat oredigt seglar på ett hav av blod och därmed, insvept i Bachs sorgekantat och textens mytiska/mystifierande ordalag, som förövare i sin fanatiska självutnämnda vithet fortsätter att länka våld till våld. Och detta i en alltmer ödesmättad mekanik, som aldrig kan stoppas med våld.
Ironiskt nog frågade jag Gunilla Sköld Feiler, före attacken, varför hon inte tog bort båten.
Detta för att verket kändes alltför bombastiskt. Men konstnären svarade att hon absolut inte ville vara "konceptuell". Och efteråt har hon ju på ett plan fått rätt. Även om installationen "Snövit" i sina beståndsdelar är alltför eklektisk har den visat sig ha en dramatisk verkan som relationellt verk. En större koncentration hade kanske inte alls bidragit till att väcka några reaktioner.
Verkets internationella slagkraft i medierna pekar också på att bildkonsten i framtiden kan komma att utnyttjas som ett effektivt instrument för politiska utspel. Hat kan lätt uppeldas mot "svår konst" (så var det också på 30-talet) och kampen om ideologiskt tolkningsföreträde via konsten kablas ut till en emotionellt manipulerbar omgivning.
Reklamkampanjen i tunnelbanan var "Making differences" flagranta missgrepp. Men nu när det erkänts och självmordsbombarens tidningsbild (från Carl Michael von Hausswolffs utställning) tagits bort måste andra sidor av projektet få sin belysning.
I dag öppnar israelen Amit Gorens utställning med två videoinstallationer som förmänskligar hela satsningen. Ursprungligen var hans installationer tänkta för öppningen av folkmordskonferensen, där Tensta konsthall skulle vara ett trumfkort. Men efter konsthallens kollaps flyttades Goren till Historiska museet, som i sitt mystiska inre snabbt fått fram ett nytt konstrum.
Amit Gorens äldre videoverk, "Map", är ett collage av vardagligheter i Tel Aviv, där diasporan, avvaktan, hemlivet, det latenta våldet, rädslan för "araberna" och de knyckiga eller förstulna relationerna människor emellan sköljer över betraktaren via sex skärmar. I det nya verket "Three" är Goren mer personlig med ett koncentrerat och stundtals känsloladdat bildflöde. En tom stad med en ensam vandrare (under Yom Kippur) flankeras av närbilder på konstnärens nyfödda trillingar samt av militära aktiviteter och heroiseringar kring sexdagarskriget. Tel Avivs autostrador, viadukter och trafikkonstruktioner utgör spänningen i verkets mitt - ett labyrintiskt hålrum där allt kan hända.
Gorens installationer är musikaliska och överför med poetiska medel stämningar från den inre situationen i Israel. Hans konst är elegisk, självklar och besläktad med Bill Violas enkelhet i uttrycket - även om de två konstnärerna kommer från skilda kontinenter.
Carl Michael von Hausswolffs samlingsutställning "God made me do it" i rummen intill har en helt annan, mer sofistikerad och intellektuell ton. Den börjar med New York Herald Tribune, där Hanadi Jaradats självmordsbombning beskrivs i all sin grymhet. Varför finns hon då med även här? Jo, Carl Michael von Hausswolff säger att funderingar kring hennes dåd var upprinnelsen till hela hans idé, som inte rör gruppens utan individens fascination av terror och brott. "God made me do it" handlar inte om folkmord, utan om konstens våldsattraktion och om den brottsliga aktivism "som ibland ligger nära skapande konst".
Denna utställning borde egentligen uppröra mycket mer än "Snövit". Den vänder sig nämligen inte explicit mot våld utan visar hur brott och aktivism kan utgöra en drift och en kreativ potential hos oss alla. Är konsten verkligen alltid god? lyder frågan. von Hausswolff har hängt små knivskarpa verk på blodröda väggar där trådarna löper in och ut och korrespondenserna är demonstrativt obehagliga. Här finns till exempel Annika von Hauswolffs blonda foto av en strand där en schäfer vaktar ett vackert kvinnolik. Dess pendang är ett foto från massmördaren Thomas Quicks fängelsecell med en reproduktion av Annika von Hausswolffs bild upptejpad på väggen! Mitt emot hänger Mattias Johanssons dokumentation av ett dödligt attentat i Petersburg, flankerat av ett collage av Jan Håfström där samma attentat bearbetas till metafysisk gestalt.
Deltagare i utställningen är också Robert Mapplethorpe, William S Burroughs, Joe Coleman ... Och vidrigast är en amerikansk tv-pratshow från 1986/87 där mord och mördare utgör rena underhållningen. Detta är ingen mysig eller uppbygglig konstutställning utan en ganska kryptisk undersökning av den egna reptilhjärnan. Jag tror dock att en nedskriven idé vore på pass för Historiska museets besökare, som ju kan tänkas sakna konstreferenser och här står utan stöd från den pedagogiska situation som kan råda inom en konstinstitution.
Samma kritik kan också riktas mot Historiska museets övriga utställningar, som var och en på sitt sätt är lysande - bildmässigt - men som förvirrar genom att inte ge publiken minsta bruksanvisning. I torsdags kväll, på Elverket där Catherine David visar libanesisk konst i små omöjliga monitorer, pågick en debatt som knöt ihop "Making differences" med den stundande folkmordskonferensen.
Där diskuterades både den legendariske Roland Neveus fotoserie kring Röda khmerernas illdåd i Kambodja ("Dawn of Genocide") och Philip Blenkinsops ohyggliga fotodokumentation av "det hemliga kriget" mot en spillra av hmongfolket, som jagas och dör ut i Laos bergstrakter. En hetsig ordväxling utbröt kring frågan huruvida jakten på gruppen, som nu bara består av drygt åtta hundra individer, kan betraktas som folkmord eller ej. Blenkinsop försvarade en opolitisk, humanistisk hållning, medan flera andra debattdeltagare ansåg frågan vara rent politisk.
Diskussionen var arketypisk, och det blev klart att Blenkinsops klassiskt komponerade frontala bilder utgör ett vittnesmål i en process som många vill förneka eller glömma. Den äldre generationen inom folkspillran kämpade under Vietnamkriget på amerikanernas sida, och både USA:s och Laos regering tycks betrakta historien som något som ska tystas ned nu när handeln normaliseras.
Som helhet visar hela evenemanget "Making differences" att konsten i dag - också - har rollen som ögonvittne och sanningssägare. Trots att postmodernismen betonat dess rätt att vara artificiell finns parallellt i konstvärlden detta anspråk på vittnesbörd och sanning. Med sin mediala genomslagskraft blir konsten därmed en allt viktigare arena i den samhälleliga kampen om tolkningsföreträde.