Att samtala med Cecilia Parsberg är som att ge sig in i en labyrint i tid och rum. Än är man i Sydafrika, Japan eller Jenin, än är det för två år sedan, i morgon eller rent av i en virtuell rymd man befinner sig. Räddningen blir hela tiden hennes prydliga hemsida, där vi interaktivt klickar oss fram för att bekräfta eller korrigera vad hon nyss sagt.
- Hur gick det till när jag blev aktivist? Jag har egentligen inte tänkt på det så, bara att jag hade ett behov av att definiera mina aktioner. Det viktiga är i alla fall att jag inte tillhör någon politisk organisation, utan agerar som människa.
Cecilia Parsberg uppmanar mig att klicka mig igenom hennes Sydafrikaprojekt, för att förstå hur hon hamnade i flyktinglägret Jenin. Först måste vi bara reda ut nätadressen this.is - vad är det?
- Jo, det är en isländsk server. Vi träffade Ragnar i Reykjavik och han är briljant. Så här är det hela tiden!
Cecilia Parsberg skrattar, väl medveten om svårigheten att hänga med i svängarna.
I Sydafrika arbetade hon först med en rastaman, som tillverkade en replik av världens minsta bibel. Denna släpptes den 8 maj år 2000 ner i den största avgrunden människor åstadkommit - ett gruvhål i sydafrikanska Kimberley. Därefter träffade hon en hemlös kvinna, som ville göra sig till taleskvinna för alla människor i samma belägenhet. Vittnesmålet från "The queen of homeless" skickades sedan som en video till samtliga regerande drottningar på jorden.
- Jag tänkte att kanske de gör något, använder sin makt på något sätt.
Cecilia Parsbergs tredje projekt genomfördes med hjälp av en gatuförsäljare i Soweto. Han blev hennes väg in i kåkstaden, där hon fotograferade hus i samma färger som den nya sydafrikanska flaggan.
- Hus är en bild av en människas integritet och man måste få tillåtelse och förtroende för att få fotografera. Senare fick jag problem med att sälja bilderna, jag tyckte inte de var mina.
Cecilia Parsberg bestämde sig för att omvandla det hela till en vykortsaktion och låta gatuförsäljaren få vinsten, vilken fortfarande finaniserar hans dotters skolgång.
Detta i sin tur ledde till funderingar kring hur man som konstnär använder och presenterar sitt arbete. I sitt bidrag till "Makt"-utställningen i Botkyrka skriver Cecilia Parsberg: "Vad står i min makt? som den människa jag är, född in i en livssituation, i ett land: Sverige, i min yrkesroll: bildkonstnär...vad upplever jag, vad ser jag, vad reagerar jag på?"
Med sin skrivande kollega Ana Valdés åkte hon första gången till Palestina för ett kulturellt utbyte i december 2001. Fyra månader senare, när de israeliska tanksen rullade in i Ramallah och Jenin, fick de desperata mejl från palestinska vänner.
- De ville ha vittnen till vad som hände, berättar Cecilia Parsberg, som kom hem med närmare 500 bilder och bandupptagningar från flyktinglägret.
Med Ana Valdés kom hon överens om att de gjorde bäst nytta genom att lägga ut allt på nätet. Det har genererat respons från både människor och medier från olika hörn av världen.
- Det var min skyldighet att rapportera, allt var som en stor jäkla askkopp...inte ens ruiner, bara pulver.
Cecilia Parsberg hade svårt att bearbeta sina upplevelser, men har på olika sätt gått vidare. Dels i samarbetet med en palestisk student i freds- och konfliktforskning, dels med nätverket Equator. Och så skall hon snart delta i "Art and activism", med utställningar och aktioner på ett galleri i Seattle.
Grundstolpen är berättelser från Jenin, berättar Cecilia Parsberg:
- Det skall bli ett ljudrum om konflikter. Men jag ställer inte bara ut, det viktiga för mig är att sätta i gång saker. Människor på platsen skall bidra med sina berättelser om konflikter.