Det kan förstås verka lite dumdristigt att lansera en utställning med en slogan som ”Nollnollkoll”. Men det stora problemet med Arkitekturmuseets sommarutställning är snarare att den verkar vara gjord med en nollnollbudget.
Detta är, i varje led, den fattigaste utställning jag sett på många år. Från premissen att låta arkitekter och inredare själva skicka in sina bästa projekt till juryn för bedömning fram till den påvra gestaltningen och den tunna utställningskatalogen, tryckt på öststatsgrått papper. Ordet ”Utställning” är för resten missvisande – det vore mer korrekt att tala om ett bildspel. På väggen projiceras de 50 utvalda projekten från 2000-talets första tio år utan andra upplysningar än arkitektens och fotografens namn. Att katalogen är gratis hjälper föga – här presenteras byggnaderna och inredningarna enbart med ingressliknande textsnuttar.
Det hindrar inte att juryn lyckats pricka in de flesta av decenniets höjdpunkter. Här finns exempelvis Uglycutes stilbildande inredning för Djurgårdsbrunn (2002), Albert France-Lanords James Bond-liknande interiör för internetleverantören Bahnhof (2008), Fronts omgestaltning av Tensta konsthall (2004), Tham & Videgårds konstmuseum i Kalmar (2008), Anders Wilhelmsons radhusområde Eos (2001), Fis rosa valpaviljong från förra valet (2006) och mycket annat.
Men snarare än att glädjas med de utvalda arkitekterna sitter man där på sin pall av hopsnörda papprör och tycker synd om dem.
De, liksom alla andra medverkande, måste med rätta vara generade över detta fattigdomsbevis.