Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Konstrecensioner

28th Bienal de São Paulo i São Paulo

Besökare köar för att få åka i Carsten Höllers rutchkana.
Besökare köar för att få åka i Carsten Höllers rutchkana.
Befriande ­brasiliansk ­biennal . Biennalen i São Paulo är en av de äldsta i ­världen och har ofta lockat en stor publik. Det lär bli svårt med årets mindre publika inrikting, skriver Maria Lind.
Konstrecension

Plats: São Paulo

Konstnär: 28th Bienal de São Paulo

Bland dagens drygt 200 konstbiennaler i världen hör Bienal de São Paulo till de allra äldsta. Sedan starten 1951 har den varit Syd­amerikas viktigaste plattform för både global jämte lokal modern och samtida konst. Den har introducerat och förnyat, skapat sammanhang och diskuterat. Men i dag är konstens topografi en annan, med gott om regionala institutioner som tagit över biennalens gamla folkbildande position.

Detta förändrade landskap är utgångspunkt för årets utgåva av São Paulobiennalen. Om syftet inte är att presentera ny konst i stora mängder vad är då meningen med biennalen? Att reflektera över specifika situationer och förhållanden, i det här fallet biennalen själv men även processorienterad konst och konstnärskap där samlingar och arkiv är själva kärnan.

Här kan du krypa igenom ett hål i ytterväggen på tredje våningen och svischa ner till markplanet i Carsten Höllers rutschkana. Du kan sittande studera Leya Mira Branders många detaljerade och djupt personliga koppartryck som visas i låga vitriner. Eller läsa om Jean-Luc Godards engagemang i det nyss självständiga Moçambiques statliga tv i Angela Ferreiras skulptur For Mozambique. Du kan också välja ut fotografier ur Armin Linkes eget arkiv med motiv från bokstavligen hela världen och trycka din egen lilla bok. På plats och ställe.

Varuhusmodellen med konst på varje kvadratcentimeter är här ersatt av en luftig tematisk grupputställning, ett nästan tomt våningsplan och ett torg där bland annat musik, film och dans ges utrymme. Allt som allt deltar drygt 40 konstnärer, vilket i biennalsammanhang är blygsamt.

För mig är det befriande. Jag har en rimlig chans att som tillrest besökare se och uppleva verken, varav många kräver mycket uppmärksamhet. Det märks att tid och pengar investerats i varje projekt. För första gången i biennalens historia får arkitekturen också vara med på lika villkor som konsten. Det är en sublim känsla att vandra genom den nästan tomma mellan­våningen i Oscar Niemeyers fantastiska biennalbyggnad från 1953, med öppen planlösning.

Rumsligheternas roll tematiseras i Stockholmsbaserade Goldin+Sennebys bidrag, fast från virtuella utgångspunkter. Duon Simon Goldin och Jakob Senneby fortsätter sitt udda och hemlighetsfulla projekt Headless där en roman om juridiska, finansiella och rumsliga skapelser produceras med hjälp av en inhyrd författare. Dessvärre neutraliseras detta projektet i likhet med flera andra av den återkommande möbel- och vitrindesignen av konstnären Gabriel Sierra. Men själva tycker Goldin+Senneby att de befriats från att formge det fysiska underlaget för presentationen av boken.

Tanken på befrielse dyker även upp på andra vis i biennalen. Från bördor som att i en enskild biennal försöka representera samtidskons­ten och till brädden fylla en given lokal med konstföremål.

Den stora utmaningen blir då att leva upp till en annat av São Paulobiennalens beundransvärda ambitioner, nämligen att få tio procent av stadens befolkning över tröskeln. Det lyckades man med såväl 1951 som 2006. Men hur ska det gå att locka en miljon besökare med årets frigörande men anti-populistiska linje?

Maria Lind

konst@dn.se

Bild

Leya Mira Branders detaljeradekoppartryck visas  i låga vitriner.

Stockholmsbaserade Simon Glodins och Jakob  Sennebys bidrag är romanen