Årets Berlinbiennal utforskar stillsamt gränsen mellan konst och historisk verklighet. En sympatisk attityd, tycker Dan Jönsson. Mer tveksam är han till Olafur Eliassons spektakulära illusionskonst i samma stad.
Ett intrikat system av kopparrör ringlar sig genom de fyra våningarna i ett hus i Kreuzberg i Berlin. Som vattenledningarna gör i alla hyreshus, säger ni, men det här är annorlunda: en vindlande konstruktion som på sin väg ner genom byggnaden, genom oräkneliga grenanslutningar och cisterner kopplas ihop till ett smalt utlopp på nedersta våningen, där dropparna långsamt urholkar en saltsten och rinner ner mot ett täcke på golvet. Runt de fuktiga dynorna utbreder sig saltkristallerna som en gnistrande isfläck.
Adrian Lohmüllers installation på årets Berlinbiennal är rörmokeri som poesi. En mångtydig metaforisk apparat, som med sina kopplingar och flöden verkar på flera skilda plan. Som en modell av konstens outgrundliga processer, givetvis. Men också av hur ett samhälle fungerar under ytan: hur dolda, kollektiva krafter ”kanaliseras” i ”förlopp” som leder till att något kommer till ytan och ”kristalliseras”.
Samtidigt går det inte att komma ifrån att det här är fråga om ett rejält, fackmannamässigt rörarbete. På så vis ett verk man kan förvänta sig i Berlin, där biennalen ända sedan starten för tolv år sedan haft en experimentell, ibland politisk agenda, med skarpt fokus på det som sker längs gränsen mellan konst och verklighet. Lohmüller för sin del ser ut att betrakta denna gräns med hantverkarens skepsis mot all överflödig teori. Konstens verklighet är, tycks han säga, av ett annat slag.
Att den tanken känns lockande beror kanske på att jag kommer direkt från ett annat av sommarens stora konstevenemang i Berlin: Olafur Eliassons utställning på Martin Gropius-Bau. Olafur Eliasson är en konstnär som länge ägnat sig åt att utforska den där gränsen – åtminstone är det så hans konst brukar beskrivas. Själv tycker jag hans utställningar numera är det närmaste man kan komma en konstens motsvarighet till Eurovisionsschlagern: lika pompösa, lika sensationslystna. Och lika intetsägande.
Utställningen i Martin Gropius-Bau består som vanligt av en rad avancerade ljus- och spegelinstallationer som förvänder blicken på besökaren. Här finns märkliga skuggmaskiner, här finns en ormande vattenstråle som i det blinkande stroboskopljuset ser ut att hänga fritt i luften och här finns ett stort rum fyllt med färgad rök där man tappar bort sig. Kronan på verket är en spektakulär spegelkonstruktion i museets höga atrium, vars vackra glastak reflekteras som en illusion av ett gigantiskt, dallrande kristallpalats.
En överväldigande upplevelse, sannerligen.
Men om det också är en konstupplevelse är tveksamt. Svagheten med den här typen av illusionskonst är att den snabbt förlorar sin magi när tricket avslöjats. Därför har jag alltid tyckt att Olafur Eliasson är bäst i det mindre formatet, att problemet på senare år bestått i att han helt enkelt haft för mycket pengar. De kolossala formaten, de enorma produktionerna och de obegränsade resurserna blir som en ångvält som kör över alla tankeväckande ojämnheter och banar väg för en publikvänlig upplevelsekonst som kräver minimal insats av betraktaren, men ger maximal effektutveckling i utbyte.
Biennalen står i stället för raka motsatsen, en lågmäld tänkekonst som uppfattar zonen mellan konst och verklighet mindre som en gräns än som en förbindelse. Helheten är både varierad och väl sammanhållen, med mängder av fängslande verk som på olika sätt bryter upp rummen, ställer förväntningar och inarbetade berättelser på huvudet. Som engelsmannen Phil Collins i sin dokumentär ”Marxism today” om östtyska före detta lärare i marxism-leninism, en film som både gripande och tänkvärt skildrar de mänskliga konsekvenserna av att en världsbild faller samman. Men som också i en aviserad fortsättning kommer att låta dessa lärare resa till Storbritannien för att ge kurser i marxism.
Mycket i denna biennal rör sig på samma sätt motströms på historiens flod. Jag tycker det är en sympatisk attityd – att konstens enda plikt mot verkligheten skulle vara att vägra anpassa sig. Se bara på tyska Anna Witt, som i en film ”rekonstruerar” sin egen födelse genom att krypa in under mammas klänning och födas på nytt. Eller den albanske konstnären Petrit Halilajs installation i Kunst-Werke: en lantlig hönsgård invaderad av en svävande, ofantlig husstomme i trä som med sina tunna brädor växer ut genom det höga taket och försvinner.
Ut i verkligheten, kanske. Eller troligare, mot en annan värld.