Om det är något jag har saknat i svenskt konstliv, så är det modiga, tesdrivande grupputställningar som vågar ta nya grepp. Men för detta krävs det curatorer som vågar ta risker, som vågar jaga mer än höga besökssiffror. Maria Linds första stora utställning på Tensta konsthall är just en sådan utställning.
Den har den något kryptiska titeln ”Abstract possible” och behandlar såväl formell, ekonomisk och social abstraktion, som en form av undandragande. Termen för tankarna till såväl den tidiga modernismens socioutopiska abstraktioner som skulle föda den nya människan och den senmodernistiska abstraktionen som degenererade i en konst för konstens skull. Former som kunde fyllas med vilket politiskt innehåll som helst. Varför då titta på den abstrakta konsten i dag? Kanske för att världen håller på att bli mer och mer abstrakt.
Under de senaste 15 åren har vi i takt med en allt mer populistiskt underhållande konst, som tar tre sekunder att se på och lika många sekunder att förstå, fått en nykonceptuell abstrakt konst som reflekterar över både tillståndet i världen och sin egen tillblivelse. Men denna abstrakta, lågmälda och i många fall hermetiska konst brukar snabbt stämplas som elitistisk.
Jag vill hävda att de som avfärdar denna konst är de verkliga elitisterna. För om det är något som konst lyckas göra med oss i sina bästa stunder, så är det att lära oss att umgås med vår ickeförståelse. Den abstrakta konsten gör mig ödmjuk. Den får mig att titta på formen, ytan, färgen och först i efterhand skynda till förklaringen.
Därför blir jag uppriktigt glad över att gå omkring i Maria Linds abstrakta färg- och formlandskap på Tensta konsthall, denna institution som slitits av så många konflikter. Hur skall det gå den här gången? Lått oss ta de formella aspekterna först.
Konsthallens stora sal är grundad med kolsvarta plankor, ett verk av Wade Guyton, som kontrasterar fint mot de vita väggarna och de färggranna installationerna. Det är som att gå omkring i en inverteradRubiks kub. Man blir pigg av alla färger. Här finns fantastiskt fina installationer av Mika Tajima, som leker med både kontorslandskapets och förvaringsutrymmets abstraherande former. Falke Pisanos tygtriptyk ”Figures of speech” återupptar El Lissitzkys modellbyggen som var tänkta att ommodulleras av användaren.
Men det är en konstutopi som kommit ur bruk, för här fungerar konsten mer som en intellektuell språngbräda än en lek- och hobbyverkstad. Det är med ett undantag se men inte röra. Vilket är lite synd, för hade jag varit barn så hade jag gärna lekt i exempelvis Tommy Stöckels uppluckrade, pastellfärgade kub.
Vissa väggar är klädda i Mai-Thu Perrets gröngula tapet som gör ett direkt återbruk av den ryska avantgardekonstnären Varvara Stepanovas estetik. Den konstruktivistiska folkmassekonsten har nu blivit institutionstapet för de lyckligt få. För vem kommer ta sig till konsthallen i förorten Tensta? Förhoppningsvis fler än konstens innersta kretsar. Den islamiska världen har som bekant en rik tradition av abstrakt konst och Lind har nu också öppnat upp en filial för Bidoun Library, ett mobilt bibliotek med böcker från och om Mellanöstern.
Här finns allt från etnocentrisk amerikansk kiosklitteratur med arabiska schejker som kysser västerländska kvinnor, det mesta utgivet efter 2001, till mer nyanserande böcker om den arabiska revolutionen, från 60-talet fram till i dag. En bättre mötesplats för interkulturella möten och friktioner får man leta efter.
Maria Lind brukar inte vara rädd för konflikter. Något som kan leda till en debatt är det faktum att hon valt att samarbeta med auktionsföretaget Bukowskis, andrahandsmarknaden. Hur rimmar det med hennes sedvanliga tal om strategisk separatism, det vill säga självförsörjande mikroekonomier inom konstfältet? Visst, en curator behöver inte använda sig av samma strategier som sina konstnärer. Men hur ser kopplingen ut mellan den abstrakta konsten, Bidoun Library, Tenstas institutionspolitik, Bukowskis och dess ägare – Lundin Oils betänkliga affärer i Östafrika? Cirkeln sluts genom en del kortslutningar.
Den 27 januari får vi ta del av projektets nästa moment på Bukowskis. Vissa av utställningens konstnärer har valt att tacka nej till samarbetet men de flesta kommer att sälja sina alster till fasta priser, där en del av inkomsterna går till en publikation om konsten och dess kommersiella marknader.
Jag uppfattar detta grepp som lika delar realpolitisk överlevnadsstrategi som ett smart sätt att sätta i gång en diskussion om vad konst får kosta och vem som är beredd att betala för den. Det viktiga till slut är kanske inte var pengarna kommer ifrån utan vad man vill göra med dem.