Jag får en chock första gången jag ser det i katalogen: Alice Neels förbluffande och fantastiska porträtt av Andy Warhol 1970. Så avklädd, både bokstavligt och bildligt, har jag aldrig sett popkonstens coola överstepräst.
Konststjärnan sitter blundande med blottad bringa, likt en liten tant med tunna ben, knäppta händer, hudfärgad korsett och blekgröna slappa ”bröst”. I centrum smärtpunkten, det rysliga ärret efter Valerie Solanas skott.
Men väl på Moderna museets filial i Malmö och Neelutställningen är det Warhols ansikte jag försjunker i. Martyrens anletsdrag är känsligt målade, ögonen fridfullt stängda, munnen mjukt fyllig, kindkotorna och gropen i hakan markerade.
Formellt är Warholporträttet typiskt för Neels sena produktion, med en skissartad bakgrund, blå konturlinjer, gröna hudskuggor, fokus på ansikte och händer. Men uttrycket ger en ny dimension åt Warhols personlighet. Han måste ju ha gått med på att skildras så här sårbar, särskilt som ett dokumentärt foto från sittningen visar att konstnären överdrivit Warhols kroppsliga förfall.
Moderna museet i Malmö får med sin hittills största satsning en riktig fullträff; 59 verk av Alice Neel grupperade i nio teman och presenterasde på specialbyggda innerväggar i den väldiga turbinhallen. Publiken slussas pedagogiskt genom utställningen med ett texthäfte. För detta är den första större, internationella presentationen av en konstnär vars ryktbarhet stadigt växer.
Alice Neels porträttkonst ger så mycket mer än chockverkan. Jag får gåshud av den sörjande svärdottern Ginny i majestätiskt violett och värdigheten hos den haitiska hushållerskan Carmen, vars utvecklingsstörda spädbarn är dödsmärkt. Den rultiga dotterdottern Victoria skildras med katten i famnen som en sköld mot världen, men klumpen i min mage löses snart upp av kavata Olivia som hänger intill.
Neels sökarblick kan vara satanisk, som i det skelettartade minnesporträttet av galleristen Elinor Poindexter, som likt många i konstetablissemanget ignorerade Neel. Eller humoristiskt avslöjande, som nakenstudien av pratmakaren Joe Gould, som hon 1933 porträtterade i form av ”de tre gracerna”. Den flinande mittfiguren försedde Neel med tredubbla penisar, en sedermera legendarisk målning som censurerades vid flera tillfällen.
Ja, detta är helt enkelt en underbar utställning och Alice Neel en exceptionell konstnär – en mästerlig valörmålare med säker känsla för komposition och inkännande men aldrig insmickrande blick på mänskligheten. Uppriktigheten kan vara brutal, men som det påpekas i katalogen, våldför sig Alice Neel aldrig på modellen, likt en Lucian Freud eller Francis Bacon.
Min enda invändning är urvalet, att utställningen visar så få av hennes politiskt engagerade scener och porträtt av samhällets utstötta, det vill säga dem som inte senare blivit kända på ett eller annat sätt.
Alice Neels storhet ligger i att hon läser av individen under upprepade sittningar, målar direkt på duken utan skisser och accentuerar karaktäristiska detaljer som pigmentfläckar, vanskötta tänder eller kroppsbehåring. Men valet av perspektiv framhåller samtidigt en inre resning hos utsatta människor eller älskade närstående. Många av dessa personligheter blickar rakt på mig som betraktare och inger känslan av att träffa dem på riktigt. Neel ser även psykologiska utvecklingsåldrar och fångar zeitgeisten genom tidstypiska kläder och maner.
Först ett decennium före sin död 1984 slår Alice Neel igenom, framlyft av feminister och en vänsterradikal konstklick. Hon bad att få måla människor som intresserade henne men det resulterade sällan i försäljningar, vilket förklarar den konstnärliga friheten.
”Problemet” var att hon i alla år höll fast vid porträttkonsten, på 1900-talet länge en ringaktad genre. Men att enkelt beskriva Alice Neel som en figurativ målare är att reducera henne. På utställningen kan man se hur hon följer med sin tid och stilistiskt hämtar inspiration allt ifrån symbolismen, den nya sakligheten och surrealismen, till expressionismen och olika former av abstraktion. Katalogen undersöker uttömmande hennes förhållningssätt och dialog med konsthistorien, särskilt med mästare som Cézanne, Picasso, Munch.
Det är på tiden, eftersom hennes dramatiska liv var det första som uppmärksammades. Alice Neels första dotter dog i difteri och den andra togs ifrån henne, vilket resulterade i självmordsförsök och psykvård. Dessa trauman ekar i bakgrunden av en rad allegoriska målningar. Neel hade en olycklig förkärlek för karismatiska men opålitliga män, där en skar sönder hennes verk, en annan slogs och flera lämnade henne ensam med småbarn.
I sonsonen Andrew Neels film, som visas i samband med utställningen, framgår hur oreserverat de två yngsta sönerna älskar sin mamma men hur sviken dottern kände sig. Alice Neel var besatt av att måla och valhänt inför livets praktikaliteter. Hon begick konstnärligt självmord när hon lämnade Greenwich Village för att isolera sig i spanska Harlem och måla ”verkliga människor”. Först med flytten till Upper West Side i början av 60-talet återknöt hon till konstscenen och hämtade många modeller från Andy Warhols entourage.
Utställningens grand finale är makalösa nakenstudier och porträtt av gamlingar. I det enda självporträttet sitter den 80-åriga Alice Neel naken, med stor mage, hängbröst och penseln i högsta hugg. Glasögonen är på så att hon bättre och sannare ska se sin egen spegelbild.