Kamerablixtarna smattrar. Den handskförsedde mannen håller upp målningen som en nyfödd baby och säger med en stark fransk brytning: ”This is a very special moment! After five minutes I was convinced this was a Leonardo.” Det är presskonferens på Eriksbergshallen i Göteborg för den omtalade ”And there was light – The masters of the renaissance, seen in a new light”.
Som titeln antyder försöker utställningen kasta nytt ljus över renässansen med hjälp av multimediateknik och andra specialeffekter. Samarbetspartner är Malmöföretaget Excellent exhibitions och Göteborg & Company – företaget som gjort Göteborg till den eventstad den är. Attraktionerna är av inga mindre än Leonardo da Vinci, Michelangelo och Rafael och i fokus står ”La bella principessa” – en målning som uppges vara ett nyupptäckt verk av Leonardo da Vinci och därmed värderats till drygt en miljard kronor.
Målningen köptes för några år sedan av en amerikansk samlare för motsvarande 140 000 kronor, då katalogiserad som en målning av en tysk 1800-talskonstnär. Men huruvida det är en äkta Leonardo eller inte tvistas det fortfarande om, bland annat i januarinumret av tidskriften ARTnews där fler experter fått lägga fram sin åsikt.
Den handskförsedde mannen som får äran att avtäcka den omskrivna ”Principessan” heter Pascal Cotte och är grundaren av Lumiere Technology, ett laboratorium med multispektrala kameror som belyser målningars olika lager. I en intervju på Youtube stoltserar han med att ha ”tillbringat en hel natt med Mona Lisa”, då han digitaliserade henne 2004. Cotte skulle då ha upptäckt de nästintill osynliga ögonbrynen. En annan intressant man i sammanhanget är Alessandro Vezzosi, Leonardoexperten och utställningens konstnärlige ledare, som inleder den pampiga presskonferensen intill en fem meter hög kopia av Michelangelos ”David”-staty.
Vezzosi berättar hur stolt han är över utställningen. För honom var renässansen ”en Big bang för den universella kulturen”. När jag senare läser katalogen möts jag av samma förhärligande språk. Leonardo kallas ”mästaren” och ”universalgeniet”, dåvarande Rom ”konstens huvudstad” och renässansen betraktas som inget mindre än ”ett universellt språk”. Den feministiska kritiken av det manliga geniet och det västerländska konstbegreppet verkar inte ha stört författarna i någon större utsträckning.
Vad gäller själva utställningen har skillnaden mellan konst och nöjesfält aldrig varit mindre. Ett ljusspektakel, i stil med Göteborg & Companys sedvaliga julprojektioner med dansande pepparkaksgubbar på konstmuseets fasad, levandegör nu målningarna genom en tidsresa à la ”Da Vinci-koden”.
Salarna är fyllda med spotlightbelysta miniatyrmodeller av Leonardos uppfinningar, klassiker som ”Nattvarden” har blåsts upp på gigantiska väggytor och 12 originalverk har låsts in i tunga pansarglasboxar som för tankarna till Damien Hirsts formalinkonserverade djur. Utställningen innehåller 55 originalverk, varav bara 19 av mästarna själva (huvudsakligen teckningar) och resten av deras efterföljare, plus några samtida verk. Därutöver kan man ta del av spekulativa filmer om ”mästarnas liv”, deras inbördes konflikter och renässansens inflytande över historien fram till i dag.
Ja, vad skall man säga? Det är sorgligt att utställningsmakarna inte har större tilltro till konsten i sig och att Göteborgs kulturnämnd, som varit en av sponsorerna ställer sig bakom ett så populistiskt jippo. Det är mer av en resa från ljus till mörker än tvärtom.
En skön och välbehövlig kontrast är Göteborgs konstmuseums utställning som har den betydligt mer nyanserade titeln ”Renässanser”. Den består av både gamla och nya klassiker, kopior och originalverk. Här har intendenten Håkan Wettre lekt detektiv med konsthistorien, men inte på något storstilat och retoriskt sätt, utan genom intelligenta och diskreta sammankopplingar.
Genom ockrarödsfärgade salar och till ljuden av milt klingande renässansmusik kan man spatsera runt genom ett par vältematiserade rum som lyfter fram växelverkan mellan antik skönhetstörst och nutida kroppsideal, religiösa och vetenskapliga spekulationer.
Min absoluta favorit är ”Drömmen om frihet”, salen som ägnats Ikarosmyten som också är historien om högmodet före fallet. Här påminns man om att renässansen inte bara är antikens återuppfödelse, utan också tidpunkten då människan tar Guds plats genom genikulturen – idén om att konstnären kan övertrumfa gudarna och skapa en skönare och därmed bättre värld än den befintliga.
Men denna dröm om frihet innehåller också dess motsats, insikten om kroppens och kunskapens begränsningar. Det är synd att denna ödmjukhet och finstämda elegans inte genomsyrar ”And there was light”. Som Eriksbergshallsutställningen ser ut nu, med sin okritiska glorifiering av Italiens och konstens forna storhetstid, sina kitschiga uppförstoringar och spexiga underhållningskultur, verkar den mest utgöra en del av Berlusconis nationalpopulistiska partiprogram.