När jag hör orden ”politisk konst” får jag lust att osäkra min revolver. All konst kan ju bli politisk i rätt sammanhang, medan den politiska konsten lätt blir desarmerad om den hamnar på ställen där den varken gör skada eller nytta. Dessutom brukar den uttalat politiska konsten glömma en viktig sak på vägen – estetiken, för att inte tala om humorn.
Med detta sagt, vill jag ändå hävda att Göteborgs konsthalls senaste utställning lyckas med den svåra konsten att vara både politisk, visuellt tilltalande och underhållande.
Det är de New York-baserade queeraktivisterna Sharon Hayes och Andrea Geyers som tagit konsthallen i besittning, med både individuella och gemensamma projekt. Det är två konstnärer som rönt stor internationell framgång, men som först nu ägnas en större utställning i Norden.
Hayes och Geyer arbetar med frågor som rör identitet, kön, språk, retorik, arkivering och historieskrivning, allt filtrerat genom fiktionens och återiscensättningens lupp. Det kunde inte bli mer politiskt korrekt. Men om man bortser från det faktum att var och varannan konstnär numera använder sig av återiscensättningar som konstnärlig strategi, är verken riktigt bra.
Första gången jag kom i kontakt med Andrea Geyers och Sharon Hayes konstnärskap var 2007 på ”Documenta 12” i Kassel. Geyer visade ett par videoinspelade intervjuer i ett bordslandskap med hörlurar. Jag vet inte om det beror på att jag hade sett för mycket konst den dagen, men då höll jag på att somna inför det hela.
Nu är det något helt annat.
Geyers videoverk ”Criminal Case 40/61. Reverb” från 2009, som visas genom sex monitorer placerade i cirkel, ser man en och samma androgyna, bildsköna skådespelare gestalta nazisten Adolf Eichmanns mytomspunna rättegång. Detta genom att spela både Eichmann, åklagaren, försvarsadvokaten och filosofen Hanna Arendt.
Det är ett superbt skådespeleri som iscensätter såväl könets och den politiska diskursens förvandlingar.
I den diabildsprojicerade bildserien ”In the near future” genomför Hayes enmansdemonstrationer i olika städer bärandes skyltar med historiska sloganer såsom ”Action speaks louder than words”, ”Organise or starve” och ”Who approaved the war in Vietnam?” Tagna ur sin kontext och burna av en ensam människa blir aktionerna smått tragikomiska.
Jag frågade konstnären som råkade befinna sig på utställningen om verket var nostalgiskt eller framtidsoptimistiskt. Hon svarade: Både och. Och varför inte? Man kanske kan se demonstrationsskyltarna som en bit frusen historia som väntar på att värmas upp. Frågan är bara hur?
Som Marx sa, historien upprepar sig första gången som en tragedi, andra gången som en fars. Kan konsten träda ut ur de farsartade repetitionerna, nostalgitripparna och de förlorade utopiernas eviga återkomst? Kan konsten på allvar börja blicka framåt och komma med lösningar på problemen den ständigt pekar ut?
Vi är nog inte där än. Men Sharon Hayes och Andrea Geyer är en bra bit på vägen.