”Jag är realist/.../ser, det gör man med kroppen”, förklarar konstnären Ann Edholm i en intervju. Och i boken ”Ann Edholm” (Raster 2000) noterar hon: ”Färgen är en bärare.”

För varje ny utställning samlas alltmer kropp och erfarenhet i Ann Edholms geometriska måleri. Målningen ”Var är himlen? Var?/Deportation II” på Galerie Nordenhake är magnetisk. Centrerad mitt i ett brandgult färgrum syns en kolsvart rundel som tycks rotera och stanna upp, komma farande och dra sig tillbaka, bukta sig utåt och vända sig inåt medan den fäller ut lite spill omkring sig. Då uppstår optiska sken. Med en oundviklig association till Lars von Triers film ”Melancholia”.

Hur kan en svart rundel med ett litet spikhål i uppföra sig så mångtydigt? Den styr själv sina lagrade representationer för både kulskott, klot och supernova, hålrum och smärtpunkt, månförmörkelse och vinylplatta, eller bara ett ting av färg. Här som referens till den rumänsk-judiske poeten Paul Celans ”Natten innan deportationerna började” (1945–47) och till Ann Edholms mors minnen av andra världskrigets bombräder över Berlin.

Men av utställningens tio nya målningar ser jag ändå ”Var är himlen? Var?/Ulica Stawki” som den mäktigaste. Med sina svarta horisontella och sylvassa spetsar mot vit bakgrund liknar den ett vapen: lansens, saxens och knivens, men även pennans och penselns.

På Nordenhake ställer jag mig åter förundrad frågan hur Edholms färg och geometriska former kan bli så fysiska, psykiska och politiska. Det ligger även i sättet att måla. I botten en tjockare och mattare snabbtorkande plastfärg. Sedan, om ytan ska bli mörk, oljefärg i umbra och elfenbenssvart blandat med vax. Därpå färg i tunna lager på lager. På slutet vax för att få en sammetsmattare yta med större djup.

Då sker lyftet, från ett ingenting till en kroppslig materialitet. Efter ett tag ser jag Edholmska formationer överallt. I kaffekoppen till exempel.

Om Kasimir Malevitjs cirklar och kvadrater steg mot kosmos fäster Ann Edholms rundlar och spetsar i människolivets mitt.