Två av konstnärerna på ”Modernautställningen” är samtidigt aktuella med galleriutställningar. Bo Madestrand ser ett välkommet alternativ till den kommersialiserade grenen av svensk samtidskonst.
Den hetsiga debatten om ”Modernautställningen 2010”, Moderna museets hårt kritiserade generalgranskning av det svenska konstklimatet, har varit både uppfriskande och lite orättvis. Många har, med fog, invänt att intendenterna i allt för hög grad låtit sig styras av personliga nätverk och lojaliteter, med följd att urvalet blivit för enögt och akademiskt inkrökt.
Men om man bortser från det, så är ”Modernautställningen” betydligt bättre än sitt rykte – framför allt för att de ansvariga låtit de enskilda konstnärskapen breda ut sig och ta både tid och plats.
Enbart Ann-Sofi Sidéns episka dokumentär om ett somrigt Sverige sett från hästryggen är värd inträdet till Moderna: på en dryg halvtimme ger Sidén en både nostalgisk och humoristisk bild av nationens tillstånd, berättad i ett stillsamt flöde av filmklipp och stillbilder. Installationen (vars första version visades på Wanås i somras) är en sorts konstnärlig mindfulness, som vaggar in betraktaren i ett meditativt tillstånd och bryter med det moderna samhällets fokusering vid hastighet och effektivitet. Här finns verkligen allt man behöver veta om Sverige och konsten av i dag.
Samtidigt med ”Modernautställningen” visas nu ett par verk av Ann-Sofi Sidén på galleri Christian Larsen. Bra tajmning av galleriet, förstås, men också en fingervisning om det intima förhållandet mellan den institutionella konstvärlden och den kommersiella marknaden. Men om Sidéns verk på Moderna har alla förutsättningar att bli en modern klassiker, är de två verk som visas på galleriet påtagligt svagare.
Det ena verket, som ursprungligen producerades till en utställning i italienska Reggio Emilia, är en filminstallation där man ser en ström av människor hasa nedför en sex meter hög brandstång. Vissa glider oändligt sakta ned med svettiga handflator och lätt panikartad blick, medan andra gör en spexig performance av uppgiften – iklädda uniform, balettkläder eller spritt språngande nakna. Kul, men flyktigt.
I filmen ”Kretslopp” har Sidén filmat en skånsk kobesättning som låter sig mjölkas i en automatiserad mjölkkarusell. Tempot är olidligt långsamt, och efter en stund hamnar man i samma kontemplativa sinnesstämning som de idisslande mjölkdjuren. Men när man slår på det kritiska tänkandet igen inser man ändå att det rör sig om en rätt banal och lättuggad motsvarighet till Sidéns fenomenala konstdokumentär på Moderna.
Även Galerie Nordenhake tar draghjälp av ”Modernautställningen” i sin presentation av Alexander Gutke, som här ställer ut tillsammans med kollegan och kamraten Christian Andersson. De två konstnärerna har ett gemensamt intresse för de flytande gränserna mellan representation, fiktion och konspiration. Hos Gutke tar det sig uttryck i installationer och objekt som ifrågasätter filmens och fotografiets roll som sanningsvittne, medan Andersson kortsluter relationen mellan historisk, förfluten tid och samtiden i kryptiska skulpturer och installationer.
Det är ingen enkel utställning att ta till sig. För att verken ska komma till sin rätt krävs både ett pedagogiskt ramverk och en aktiv insats av betraktaren. Jag har själv ett starkt immunförsvar mot konst som kröker sig inåt och stänger ute publiken, men här krokar de obskyra referenserna i varandra som kugghjul, och vare sig man vill det eller inte sugs man in i ett osäkrat gränsland mellan fakta och fiktion.
Precis som Ann-Sofi Sidéns film och ”Modernautställningen” som helhet erbjuder Gutke och Andersson ett mentalt motgift mot den spektakulära, lättsmälta och kommersialiserade grenen av samtidskonsten. Just här och nu känns det som en rätt välkommen medicin.