När jag kom till Konstfack tidigt i morse sprang teknikerna fortfarande runt med skruvdragare, färgpytsar och mobiltelefoner i korridorerna. Jag kunde i lugn och ro sätta mig på den enda stolen för att se Anna Odells video om hennes fejkade psykos på Liljeholmsbron i januari i år.
När filmen närmar sig sitt slut är hela mediedrevet på plats, kändisreportrar som aldrig tidigare visat något intresse för samtidskonst köar för att intervjua Anna Odell och psykiatern David Eberhard, som varit en av projektets mest högljudda kritiker.
Så brukar det inte se ut på Konstfacks vårutställningar. Men årets utställning är förstås speciell. Premiären på Anna Odells video om hennes upplevelser i den svenska psykvården är en av årets kulturhändelser, lika provocerande för sin wallraff-inspirerade metodik som för att den exponerade skolledningens tafatthet i offentlighetens ljus.
Vad som försvunnit i debatten är det faktum att Anna Odell ännu är en elev på skolan. Om hon blir antagen till masterutbildningen har hon två år kvar av sin skolgång. Man kan inte förvänta sig samma formella och innehållsliga stringens som av en etablerad konstnär - av samma skäl brukar kritiker också närma sig elevutställningar med en viss försiktighet. Men med dagens medielogik är det inte längre möjligt. När eleverna ger sig ut i offentligheten i sina projekt drar de också in offentligheten i skolan - i det aktuella fallet med förhöjd säkerhet som följd.
I dagens DN bedömde filosofen Torbjörn Tännsjö Odells verk utifrån ett utilitaristiskt perspektiv. Med utgångspunkt i tesen att all mänsklig verksamhet bör syfta till att maximera lyckan för det stora flertalet, konstaterade Tännsjö att civil olydnad kan vara önskvärd om den för något gott med sig. Däremot, menade Tännsjö, är det ohållbart att ”försvara civil olydnad med hänvisning till högre konstnärliga mål”. Skälet för den slutsatsen är enkelt, skriver han: ”Konst äger inte något värde i sig.”
Där håller jag inte med. Även utifrån ett utilitaristiskt perspektiv skulle man kunna hävda att det kortvariga lidande Odell utsatte åskådare, polis och vårdpersonal för i vintras skulle kunna kompenseras genom att hennes verk ger ett stort antal människor en värdefull estetisk upplevelse i det långa loppet.
Men då måste det förstås vara ett jävligt bra verk. Det är det nu inte. Större delen av Odells tredelade installation består av den dokumentation hon gjorde inför projektet. I sina intervjuer med psykologer, vårdpersonal och jurister återkommer hon hela tiden till frågan: Ska jag göra det här? Är det moraliskt och juridiskt försvarbart? Och det intressanta är att så gott som alla svarar nej. Någon hänvisar till Odells egen hälsa (genom att iscensätta en tidigare psykos skulle Odell kunna riskera ett återfall), andra menar att det vore oetiskt att lura den redan hårt pressade vårdpersonalen.
Den enda som är odelat positiv är psykologen Ernst Salamon, som menar att det är ”jättebra” att hon vill ”belysa vårdens stängda rum” och vända sina negativa erfarenheter till en positiv kraft.
Trots det massiva motståndet väljer alltså Odell ändå att genomföra sitt projekt. Som förklaring säger hon att hon vill vända på offerrollen, ta makten över situationen och belysa psykvårdens brister.
Men är det verkligen en genomlysning vi bevittnar? Jag kan inte se det. Videon med intervjuerna är knappt en och en halv timme lång, och är i allt väsentligt ett bakgrundsmaterial.
Den femton minuter långa smygfilmade sekvensen från bron är själva kärnan i framställningen - här ser man hur Odell spelar förvirrad, får hjälp av förbipasserande och så småningom tvingas in i en bil av civilklädda poliser. Det är en djupt oroande, omskakande film, men den säger ingenting om hur vårdapparaten fungerar.
Den sista delen är bara några minuter lång, och består av en stillbild av en bältessäng och en ljudupptagning från St Görans sjukhus där Odell avslöjar att hennes spelade psykos är en del av ett konstprojekt.
Det finns ingen anledning att betvivla Odells uppgifter att hon spänns fast och tvångsmedicineras under natten på sjukhuset, men heller ingen dokumentation som bevisar det. Poliserna i filmen är heller inte påfallande brutala. Att de så småningom brottar ner Odell på marken och sätter på henne handfängsel framstår i sammanhanget som rätt rimligt.
Däremot kan man inte ta miste på den ilska som läkaren på St Göran visar när hon inser att hon blivit lurad: ”Hur fan kan du göra detta? Här jobbar människor med att försöka ta hand om dig på ett schysst sätt. Jag blir så jävla upprörd. […] Gå härifrån!”
Om man ska se den vreden som ett tecken på att den svenska vården är frisk eller sjuk är förstås upp till var och en att avgöra. Men om man ska betrakta Anna Odells verk som en form av undersökande journalistik så måste man konstatera att hon misslyckas i sitt uppsåt.
Filmen från bron är däremot en skrämmande realistisk bild av hur det kan se ut när en psykiskt sjuk människa är på väg att ta sitt liv. Det mest obehagliga är att det dröjer så pass lång tid innan någon faktiskt stannar för att hjälpa till. Jag skulle rekommendera alla som upprörs av Anna Odells projekt att faktiskt försöka ta sig till Konstfack och se den. Den belyser om inte annat allvaret och det ärliga uppsåtet i hennes projekt. Och det är viktigt att komma ihåg: Som student får man faktiskt misslyckas.
Visas t o m 24 maj