Kameraögat når bara till verklighetens yta, inte under den. Endast med montaget, iscensättningen och bildbehandlingen kan fotografin berätta vad som utspelar sig innanför det yttre. Dagens spektakulära fotokonst håller sig gärna till ytorna, till rena färger, till storskaliga och glansiga registreringar av ansikten, kroppar, ting och natur. Detta med en lockande finish hämtad från varu-, mode- och Hollywoodestetiken – eller lånad från konsthistorien.

Anneè Olofsson tillhör den nya generationens undersökande fotokonstnärer och är representerad i Moderna museets nya fotohängning. Hennes senare foto- och videokonst, nu stort presenterad på Kulturhuset, utgår från bilden av huden. Kroppens ytskikt tycks vara hennes motiv, metod och material. Kroppsskräck och kroppsfixering är hennes tidsenliga ärende. I sina självbiografiska och mytologiskt laddade foto- och filmberättelser ställer hon sin egen unga, släta kropp och sitt långa guldblonda hår mot föräldrarnas äldre kroppar och grånande lockar, och den äldsta generationens åldrande skinn.

Men, invänder jag på utställningen, skinnet är ett dåligt vittne. Överhuden säger inte mycket om männi-skan under den. En tät hudkostym sluter hårt om kroppens innandöme. I ”Be witched” (2011), Anneè Olofssons jättebild av en äldre kvinnas utsträckta blåstrimmiga ben, exponeras fasan och fascinationen för den tunna hud som får blodkärl och skelett att synas. En orättvis rysning kan tyckas. Att kroppen visar sig betyder ju liv, inte död. Inte hos Olofsson. I hennes krackelerade självporträtt vittrar livet ner – lika obevekligt som fernissan i de renässanstavlor som utgör hennes förlagor.

Här backar jag, villrådig. Så fungerar inte en levande kropp. Så beter sig bilden av kroppen. Anneè Olofssons konst ser ut att handla om smärtsamma kroppsliga erfarenheter men ger samtidigt kameran makt att definiera dem. De stora händer som i bilden ”Skinned” (2002) placerat sig under kvinnans vita tröja och blanka hårsvall stannar vid en vacker ytbild där det är svårt att veta nävarnas betydelse. Ljuvt sinnesminne eller vidrigt övergrepp? I självporträttet ”The trill is gone” (2002) syns en annan öppenhet. I den här sorgsna videoloopen är det konstnären själv som betraktar, becksvart i synen.

Det är inte lätt att orientera sig i Anneè Olofssons motsägande blandning av glamour och feministisk kritik, av shoppingestetik och Cindy Sherman-referenser, med en dualistisk pendling mellan oskuldens kritvita och förgänglighetens kolsvarta färgspråk.

Besvärjande ytor, sexuellt våld och rädsla för åldrandet är bara några av hennes ämnen. På ett annat berättarplan skildras vuxenhetens ensamhet och en längtan tillbaka till föräldrarnas omhändertagande. På ett tredje plan beskriver Anneè Olofsson något helt annat. Där handlar hennes iscensättningar om begäret att tävla med modern om faderns kärlek, om den vuxna dotterns förförande skönhet och det lilla barnets lyckliga förevisande av sin nakna kropp.

Här finns en uppriktighet som drabbar. Men inte oblandat. Här finns också ett poserande drag som snarare gör mig till en snärjd betraktare av konstnären själv än av hennes verk. Man kan inte låta bli att liksom tjuvtitta på hennes person, följa hennes välformade rygg och det tillbedjande innehållet i hennes älskares kärleksbrev som modern läser högt ur på dotterns nybäddade sängkant.

Kanske beror min indragna position på att Anneè Olofsson njutningsfullt visar upp samma kvinnoideal som hon kritiserar och därmed reproducerar samma ytestetik som hon granskar.

Därför vet jag först inte hur jag ska förhålla mig till Olofssons omtalade filmrekonstruktion ”A demon’s desire” (2011) där hon undersöker hur det kan ha gått till när musikgruppen Scorpions år 1976 lät ett naket flickebarn posera på omslagsbilden till albumet ”Virgin killer”. Olofsson har spårat och visar originalbilden. I hennes film spelar en vuxen kvinna med små söta bröst det aningslösa barnets roll, omgivet av höga mörklagda personer och en manlig fotograf. Olofssons filmkamera rör sig både oroligt och lystet utmed de vuxnas ben. Betraktaren tittar in, i barnhöjd.

Det är på samma gång hjärtskärande och förrädiskt inbjudande. Ur barnperspektiv beskriver filmen en brutal exploatering av en uppspelt liten flicka. Ur betraktarperspektiv upprepas det visuella övergreppet. Avskräckande, bra och nödvändigt, visst! Samtidigt hamnar Olofssons kritiska men haltande verk i konstfilmens ofrånkomliga fälla: att både vara avslöjande subjekt och estetiskt konstobjekt. Hur hanterar man det?

I konstnärens skulpterade version av Scorpionomslagets flicka är denna fråntagen sitt kön. Mellan hennes ben syns bara en slät yta. Igentäppt.

Det är inte jag som är ambivalent. Det är Anneè Olofssons bildvärld som är jättekluven.