Att avbildas i medierna är att få makt, det vet såväl politiker som barn i kön till ”Idol”-uttagningen. Bilden är den ultimata bekräftelsen, helst skall den finnas på omslag till tidningar med glättat papper – då existerar man verkligen.

För den som redan nått det visuella och massmediala genomslaget återstår att bli avbildad av Annie Leibovitz, fotografen som har tagit kändisfotografin till nya estetiska höjder och på kuppen själv blivit en celebritet, inte bara genom sin yrkesskicklighet.

Myter och skandaler kring fotografen inbegriper hennes vilda liv med The Rolling Stones, drogproblem, samlivet med författaren och fotoessäisten Susan Sontag, finansiella bekymmer och förstföderska vid 51 års ålder – sedan trebarnsmamma. Och hur var det, är Susan Sontags son, författaren David Rieff, kanske far till Leibovitz barn?

Utställningen ”Annie Leibovitz: ”A photographer’s life 1990–2005” i nyöppnade Fotografiska på Stadsgårdskajen tar avstamp i allt detta.

Men låt oss först konstatera: Leibovitz mest kända bilder lyser med sin frånvaro. De spektakulära porträtten hon tog på musiker, skådespelare och konstnärer för Rolling Stone Magazine och för Vanity Fair under 1980-talet finns inte med. Ingen John Lennon och Yoko Ono, inte heller Whoppy Goldberg i badkaret eller Bette Midler i ett hav av rosor.

I dag är hennes porträtt mer avskalade, med några undantag: Donald och Melania Trump, hon gravid iklädd guldbikini på väg uppför trappan till ett privatplan, han i en bil nedanför. Andra porträtt av storheter som drottning Elizabeth (2007), Mick Jagger (1992), Scarlett Johansson (2002) och Bill Clinton (2000) är snarast introvert reflekterande, inte alls så arrangerade som förr.

Men det som gör denna Leibovitzutställning radikalt annorlunda är uppvisandet av hennes privata bilder. I små format visas familjebilder av syskon och syskonbarn, åldrande föräldrar, Susan Sontag – sjuk i cancer.

Och självporträtt, så småningom Annie själv gravid och de nyfödda barnen. Dessa bilder får mig att nyfiket krypa nära. Familjebilderna blandas upp med gigantiska förstoringar av svartvita landskap.

Där emellan uppdragsfotografierna och vänporträtten, som om arbetsdagarna kom emellan ibland.

Upplägget gör att jag får syn på ett liv, får följa en spektakulär kvinna, nu i 60-årsåldern, som under 20 år drabbats av livets sorger och glädjeämnen. På samma sätt som när man läser någon annans dagbok är det på en gång naket och obskyrt. Man saknar vissa nycklar men får samtidigt tillgång till intima detaljer. Det innebär ett förtroende som både är kittlande och förvirrande. För det mesta tycker jag mycket om det.

Ändå finns det ett drag av gränslöshet över det hela. Utställningen har satts samman av Leibovitz själv och turnerar runt världen – men vad är syftet med att visa upp sitt liv så naket?

Är det Leibovitz katastrofala ekonomiska situation som tvingat henne att krama ur allt hon kan ur sina negativ, eller har hon ett behov av att avbilda sitt eget liv för att ge det samma bekräftelse som dem hon avbildat genom åren?

Å andra sidan är det ovanligt att se medelålders kvinnor avbildade intimt och vardagligt, helt utan stylister.

Bara en sådan sak kan vara syfte nog för en utställning, en påkostad katalog och en världsturné.