Azzedine Alaïa satte looken på 80-talet. I dag, 30 år senare, är han en förebild för unga designer. Nu är han aktuell med en stor ställning i holländska Groningen.
Parisbaserade Azzedine Alaïa omnämns ofta som en av vår tids mest inflytelserika modeskapare. Men han är också en av de minst omskrivna. Till skillnad från många samtida kolleger har han nämligen inte låtit sig ryckas med i ett skenande modesystem som ständigt kräver mer. Egensinniga Alaïa har i stället gjort en poäng av att skapa i sitt eget tempo, och att visa upp sina kollektioner först när han själv känner sig redo. I somras höll han sin första visning på åtta år under haute couture-veckan i Paris. Den avslutades med tio minuters stående ovationer av en liten exklusiv publik, däribland Frankrikes kulturminister Frédéric Mitterrand.
Flera av plaggen ur den hyllade kollektionen finns nu på plats i den stilrena utställningen ”Azzedine Alaïa in the 21th century” på konstmuseet Groninger museum i Holland. Chefskuratorn Mark Wilson har tillsammans med designern själv valt ut 65 couturekreationer från de senaste tio åren som nu ställs ut likt värdefulla skulpturer i museets olikfärgade rum. De är alla handgjorda i exklusiva material och karaktäristiskt kurvkramande. Enligt Wilson har perfektionisten Alaïa sytt om flera av dem för att få till exakt rätt passform på dockorna.
Alaïa brukar beskrivas som en modets skulptör för sin förmåga att modellera fram en perfekt figur med hjälp av sofistikerade tillskärningstekniker. Han började också sin kreativa bana som skulpturstudent under tonåren i Tunis. Men i slutet av femtiotalet flyttade han till Paris för att ge sig in i modevärlden. Till en början försörjde han sig som barnvakt samtidigt som han sydde upp plagg till en liten klick välbeställda societetsdamer. På sjuttiotalet öppnade han sin första ateljé. Alaïa var redan då en hängiven samlare av vintagecouture. Till favoriterna hörde hantverksskickliga och tekniskt avancerade modeskapare som Madeleine Vionnet och Cristóbal Balenciaga. Han lär ha ägnat dagar och år åt att dechiffrera Vionnets komplexa skärningar.
När han lanserade sina första kollektioner i början av åttiotalet slog han igenom med en kroppsnära stretchlook som fick modepressen att utnämna honom till ”king of cling”. Signaturstilen med tajta minifodral och slanka leggings passade dåtidens aerobicstrimmade skönhetsideal perfekt. Långbenta stilikoner som Grace Jones, Brigitte Nielsen och den första generationen supermodeller med Linda Evangelista, Christy Turlington, Naomi Campbell och Stephanie Seymour älskade de figurföljande plaggen lika mycket som de älskade Alaïa själv.
I boken ”Azzedine Alaïa in the 21st century” som ges ut i samband med utställningen berättar Stephanie Seymour att hon, precis som Naomi, fortfarande kärleksfullt kallar honom för ”Papa”. Hon gick modell för Alaïa redan som fjortonåring och har till och med gift sig i hans kombinerade hem och studio i Marais i Paris, där han i dag också driver ett exklusivt hotell. Alaïa är känd för sin gästfrihet, och för att själv stå vid grytorna när det bjuds till middag. Greta Garbo, Andrée Putman, Jean-Paul Goude, Julian Schnabel, Marc Newson och Carla Sozzani är bara några av alla de gäster som genom åren trivts runt hans köksbord. Stilförebilden Sofia Coppola gifte sig nyligen i en Alaïa, Michelle Obama har väckt uppmärksamhet i hans kurvkramare och före detta Vogue-redaktören Carine Roitfeld är ett annat fan.
Men namedropping är inget för Alaïa. På den intima utställningen i Groningen, där man som besökare på ett exemplariskt sätt kommer i närkontakt med plaggen utan störande glasmontrar och avspärrningar, är det i stället verket i sig som ska tala. De minst sagt imponerande kreationerna är effektfullt grupperade i olika rum efter materialtillhörighet: sammet, päls, skinn, bomull, chiffong, ull, djuriskt och stickat. Vid varje plagg noteras endast kort vilken säsong det är skapat. Jag hade gärna sett en fylligare information, men Mark Wilson vill i första hand ge besökaren tillfälle att njuta av plagget som det textila mästerverk det är, inte på grund av vem som eventuellt har burit det, vilka accessoarer som passar till eller hur många hundratals timmar det har tagit att skapa det.
I det sista rummet visas ett antal av Alaïas allra senaste, helt magnifika golvsvepande stickade klänningar. Alla lika omöjligt långa och slanka, och jag kan inte låta bli att föreställa mig en ung Naomi Campbell svassa fram i dem. De mästerliga plaggens tidlösa elegans till trots finns det genomgående i utställningen, i allt från omslingrande dragkedjor till stickade pastellfodral och fluffiga pälsar med genombrutna korsettskärp, tydliga spår av det åttiotal som formade Alaïa-stilen. En look som för övrigt spelar en betydande roll i modebilden igen. Det är uppenbart att Alaïa upplever en andra storhetstid. Det sägs till och med att han är en av dem som erbjudits den prestigefyllda, fortfarande otillsatta, posten som designchef för Dior efter att John Galliano tidigare i år avskedades.
Alaïa lär dock ha avböjt med hänvisning till att modevärlden är inhuman, att affären med John Galliano är en sorglig historia, och att han inte vill bli en del av nästa kapitel … Med den integriteten, sin unika vision och ojämförliga hantverksskicklighet har Alaïa vid fyllda 70 blivit en förebild för en ny generation designer som återupptäckt modets hantverk samtidigt som de tar avstånd från en global industri som spottar ur sig undermåliga plagg på löpande band i en allt hetsigare takt.