Konstvärlden har alltid älskat att omge sig med rebeller. Men det gäller att vara rebellisk på rätt sätt, annars får man inte vara med och leka på de stora konstinstitutionerna. I Sverige kunde vi senast på Modernautställningen se hur den finstämt kritiska konsten premieras medan den yvigt upproriska marginaliseras och förpassas till mediernas galgbacke. Hur ser det då ut utomlands? Finns det någon rebellisk institutionskonst?
Om man tittar på Paris, revolutionernas stad, är konstscenen allt annat än revolutionär. I stället gäller bombastisk bling bling-konst. Slottet Versailles har förvandlats till ett skyltfönster för gallerister och konstsamlare som pumpar ut konstnärer som Jeff
Koons och Takashi Murakami. Och när den forne undergroundkonstnären Jean Michel Basquiat, som skulle ha fyllt 50 i år, presenteras med en stor retrospektiv på Musée d’art moderne i Paris kommer initiativet från Sam Keller – den tidigare konstnärlige ledaren för konstmässan i Basel. Då är det inte konstigt att utställningen struktureras utifrån vilka gallerier som upptäckte och ställde ut Basquiat: Larry Gagosian 1983, Mary Boone 1984 och Yvon Lambert 1988. Galleristen har således tagit konsthistorikerns plats.
Utställningen blir ur det perspektivet närmast en sedelärande historia. Här får man följa Basquiats utveckling från en vital undergroundkonstnär som målar graffiti på allt som kommer i hans väg, med referenser till såväl hiphop, primitivism, pop- och konceptkonst. Skelettliknande figurer med taggtrådsliknande skäggstubb springer omkring i ett hav av färger och kryptiska haikuliknande texter som associerar till allt från slavhandel, Leonardo da Vincis anteckningsböcker, egyptisk konst och Pablo Picasso, till jazz och William S. Burroughs cut up-teknik.
Vi befinner oss mitt i 80-talets samplings- och scratchkultur. Varje målning ser ut som om konstnären svalt världen och spottat ut den igen. Om år 1983 ser ut att vara hans kreativa höjdpunkt, verkar de sista två åren innan han dog, i en överdos vid blott 27 års ålder, mest handlat om att producera målningar på löpande band.
Basquiat lär ha berättat att han till slut inte ens hann måla färdigt innan gallerister slet målningarna ur händerna på honom. Här och där i katalogen betraktas hans liv med droger, sex och rock’n roll som en självklar del av dåtidens New York-tillvaro. Inte någonstans görs det kopplingar mellan konstnärens självförbränning och marknadens glupande krav på massproduktion.
I Palais De Tokyos ”Fresh hell” tätt intill, är myten om den självförbrännande rebellen dragen till sin absoluta spets. Här har den anarkistiska konceptkonstnären Adam McEwen fått helt fria händer att sätta ihop en grupputställning utifrån sina estetiska preferenser.
Idén är att utställningen skall fungera som en resa genom konstnärens huvud. Greppet är genialiskt, konstnären får skriva sin egen historia.
”Fresh hell” gör en koppling mellan något så oväntat som medeltiden och konceptkonsten. Den inleds med ett par gigantiska stenhuvuden som de franska revolutionärerna högg av från den medeltida skulpturgruppen ”Judas konungar” på Notre Dames fasad, i tron på att det rörde sig om Frankrikes kungar. Det är en stark, symbolisk halshuggning av de historiska fäderna som Adam McEwan har lånat och tar vidare genom att visa på en ambivalent relation till historieskrivningen. Fäderna finns där oavsett om vi hugger av huvuden på dem eller inte.
Så småningom övergår utställningen i en existentiell känsla av vakuum, av att revolutionen redan ägt rum, att man kommit för sent, att allt är redan gjort. Vi får ta del av poetiskt vackra verk som Bas Jan Aders picknick i en koja som byggts om till fälla eller Gino De Dominicis försök att hoppa från en klippa, där konstnären landar abrubt på en avsats längre ner.
Den romantiskt revolutionära gesten snubblar hela tiden på sig själv. Många verk handlar om knark och självförbränning – helvetet är inte längre de andra som i Jean-Paul Sartres pjäs ”Inför lyckta dörrar”, utan inom en själv, verkar det som.
Men om utställningen börjar i negationen, så slutar den i affirmationen. På vägen ut möts man av en vägg tapetserad med fotografier på ett graffitiverk där det står ”JA” överallt. Men ja till vad är frågan?
Det verk som kanske fångar revolutionens paradoxer allra bäst är de svenska systrarna Hanna och Klara Lidéns gemensamma videoverk, där de står på en parkeringsplats och kastar datordelar på varandra. När kampen är färdig, städar de efter sig. Ett perfekt exempel på rebellisk institutionskonst som både stökar till och städar upp efter sig.