Vilken är den största skönhetsfläcken i Stockholm i dag? Glöm Slussen, Stockholm Waterfront och bråket om Tors torn. Inget är så stötande som de orangea säckar med byggskräp som kantar stadens trottoarer. De är inte bara fula, utan symboliserar förborgerligandet av innerstaden: lyxrenoveringarna, statusjakten och, inte minst, slöseriet med resurser.
En lösning på problemet presenteras av Beckmanseleven Fredrik Ohlén (form), som snickrat ihop en köksinredning av ett kasserat gammalt parkettgolv. Med sitt projekt ifrågasätter han den överdrivna renoveringshetsen, samtidigt som han erbjuder smarta och estetiska lösningar för trångbodda stadsbor.
Det är ett av flera konkreta förslag på hur dagens akuta problem ska kunna lösas, såväl globalt som på lokal gatunivå. I en bildserie har David Wickström (reklam och grafisk form) dokumenterat övergivna markområden vid vägar och påfarter i Stockholmsområdet, medan Theresa Westman (form) har skapat ett slags semiprivata, häktesliknande rastplatser i offentligheten.
Ett av de mer ambitiösa projekten är formeleven Daniela Yevenes Zagals förslag till en omgestaltning av den försummade Järnvägsparken intill Centralen. Före 70-talets modernisering fanns här en blomstrande stadspark, som Yevenes Zagal vill återskapa med hjälp av en luftrenande kupol i den visionära arkitekten Buckminster Fullers anda.
Linn Mork (reklam och grafisk form) har skapat en tetrapakförpackning som enkelt går att trycka ihop till en tredjedel av sin ursprungliga volym. Den kanske inte är så estetiskt spännande, men som miljöhänsyn är det en drastisk förbättring som man bara kan hoppas att någon producent plockar upp. Med sina personligt anpassade stolar vill även formeleven Hilda Hellström uppmuntra till ett mer långsiktigt perspektiv i förhållandet till våra ägodelar.
Men här finns även plats för det privata och personliga. Fanny Anderssons ”My brother is a fish” (reklam och grafisk form) är en animerad film om saknad och drömmar med ett direkt, naivt tilltal som balanserar på rätt sida om det sentimentala. Klasskamraten Christian Kian Zubicky har gjort en känslosam dokumentär om sin åldrande pappa, en överlevare från koncentrationslägren, medan Kalle Hagman närmar sig reklamens formspråk i sin associativa film om rädslan att tappa fotfästet.
Flera av årets modeelever arbetar med en lustfylld klipp och klistra-estetik som kännetecknas av drastiska möten mellan olika material och stilar. Erik Annerborn har skapat en kollektion nipprigt rojalistiska klänningar med pappkronor och gräddtårtsliknande flor, medan Fanny Ollas har pimpat vanliga butiksplagg med diskopaljetter och pärlor i tennisbollsformat.
Ska man invända mot något är det kanske att en del elever har tendensen att uppfinna hjulet på nytt, men det hör ju ungdomen till. Desto mer förvånad blir jag därför av John Falk Rodéns fotoprojekt ”Tidslinjer”, som inte liknar något annat jag sett. Falk Rodén (från reklam och grafisk form) har tagit sina bilder med samma sorts kamera som används till målfoton på idrottstävlingar, vilket ger fotografierna en abstrakt, skugglik karaktär.
Bakgrunderna reduceras till svartvita, horisontella linjer, medan människorna vinglar fram som sladdriga gummifigurer. Fotografierna och den rytmiskt klippta filmen kännetecknas av samma sinnligt vetenskapliga experimentlusta som 1800-talsfotografen Eadweard Muybridges stillbilder av djur och människor i rörelse.