”Jag börjar frukta att ni har en själ fröken Hansson – om än aldrig så liten.” Med dessa ord bedömde läraren Otte Sköld sin elev Berta Hanssons målningar våren 1940. För henne blev den tvetydiga kommentaren en uppmuntran att fortsätta skapa.
Sjuttio år senare förvånas man snarare över att någon kvinnlig konstnär alls orkade slå sig fram i tidens patriarkala, hierarkiska konstklimat.
Med tiden fick ändå Berta Hansson en viss upprättelse. Men det har dröjt till nu, 16 år efter hennes död, innan tiden ansetts mogen för en större retrospektiv. Detta på Konstakademien i Stockholm.
Styrkan med Berta Hanssons målningar, gravyrer och teckningar är att hon närmade sig sina motiv med en solidarisk, jämställd blick, oavsett om hon ritade av sina elever i lappmarkens småskola eller avbildade afrikanska kvinnor under en resa i Sydafrika. Här finns inget av den förminskande exotism som så ofta skämmer modernismens bilder av ”den Andre”.
De tidiga målningarna präglas av en nedtonad, känslig kolorit som emellanåt för tankarna till Helene Schjerfbecks konst – även om Berta Hansson själv värjde sig mot jämförelsen. De textila applikationerna från det tidiga 70-talet har en tidstypisk, murrig färgskala med utklippta siluetter som snarare liknar Henri Matisses collage.
Konstakademiens utställning är lika omfattande som oregerlig. Den stora mängden verk med snarlika motiv visar på svagheten med Berta Hanssons konst; upprepningarna och de få motivområdena ger utställningen en monoton karaktär. Emellanåt påminner det mest om en outlet för konst, de prydligt prissatta verken (från 2 500 kronor uppemot ett par hundra tusen) hänger så tätt att tankarna snarare går till en galleria än ett galleri.
Då är den bok som ackompanjerar utställningen mer stringent. Här finns en lång och välskriven essä om konstnärskapet av Gunilla Carlstedt och Christian Åkerlund. Även om språket någon gång kan kännas lite styltigt gammalmodigt, uppvägs det mer än väl av Berta Hanssons friska kommentarer och dikter. Så här skrev hon exempelvis om målningen ”Sista fågeln” 1991, ett par år innan hon gick bort:
”När klockan i Maria Magdalena/slog tolv dova slag/lämnade jag staffliet för gott./Satte punkt för mitt målarliv./Utan självömkan, tror jag.”