Det är ingen överdrift att påstå att Mexiko har en av de mest kraftfulla och nyskapande konstscenerna i världen just nu. I sitt sätt att förena monumentala uttryck, spektakulära val av material och skarpa samtidskommentarer har dagens mexikanska konstnärer skaffat sig rykte som både provokativa och estetiskt medvetna. Det verkliga genombrottet kom på förra årets Venedigbiennal, när Teresa Margolles dagligen lät svabba golven i den mexikanska paviljongen med blod från offren i knarkkrigets Juárez.

Med det utgångsläget är det klart att Skissernas museums mexikanska utställning på sätt och vis måste bli en besvikelse. Museet har plockat fram sin stora – helt unika – samling skisser från den mexikanska monumentalkonstens guldålder, och visar dem tillsammans med projekt av samtidens bästa konstnärer. Teresa Margolles, Minerva Cuevas och Francis Alys sida vid sida med Diego Rivera och David Alfaro Siqueiros.

Idén är både lysande och självklar. Men utställningen hade mått bra av lite mer nutidspuls.

Inget fel i sig på Margolles dokumentära foton av övergivna byggnader i Juárez, eller på Cuevas trivsamma, postalhistoriska projekt – men här står de sig slätt mot urkraften i Riveras eller O’Gormans socialrealistiska historiemåleri. Därmed blir också förbindelsen mellan då och nu otydlig. Att dagens konstnärer på många sätt för arvet från den revolutionära kons-ten vidare känns svårt att förstå.

Museet hade alltså behövt fundera mer kring hur den här kopplingen egentligen ser ut; vad som förenar, vad som skiljer.

Ändå är den bild som visas givetvis intressant. Inte minst fängslas jag av hur dagens kvinnliga konstnärer tagit över och formulerat om den muskulösa, manliga traditionen. Som Silvia Grüner i videon ”500 kilos de impotencia”, där ett gigantiskt stenhalsband sänks ner i en hamnbassäng från en lyftkran. Titeln är svåröversättlig, eftersom ”impotencia” betyder både impotens och maktlöshet. Tvetydigheten är monumental.