Fick jag som jag ville skulle jag ta med mig en liten kritmålning av Hill till en öde ö. Antingen med ett lejon som råmar mot en sorgset blånaken brud eller med en lika sorgsen lejonkrokodil som försöker para sig med en kvinna som mentalt givit sig i väg men vars kropp flyter i en blå flod …
Detta är inte själarnas förening. Det är inte ens kropparnas. Det är ödet. Konstnären är båda offer och förövare. Kanske bevittnar vi till och med en våldtäkt, släkt med Picassos tjurövergrepp.
Ingen kan skildra ensamheten som Carl Fredrik Hill. Minsta kritstreck bidrar till den ödslighet som drar genom hela den underbara utställningen på Waldemarsudde. Man följer den via träden, den lilla hunden och de andra tunna små staffagefigurerna i marginalerna; Hill tyckte inte om att måla människor.
Molltonen slås an redan i de första oljelandskapen från Skåne eller på Konstakademin i Stockholm. Den dallrar under ytan i måleriet från de fyra maniskt produktiva målaråren i Frankrike, och den växer till ett sorgedån under den efterföljande sjukdomsperioden.
När Hill 1911 dog i sina föräldrars lundensiska borgarhem hade han varit klassad som schizofren i tjugoåtta år.
Inte så att han var blyg. Tvärtom hade Hill ett självhävdande drag, ett behov av skryt och skrävel efter att ha misslyckats som målare i Sverige. Men det gav honom inga sociala poäng. Faktum var att han aldrig uppmuntrades av fadern, matematikprofessorn. Det är längtan efter revansch som slår ut i breven hem från Frankrike, där han kämpade för ära och för att antas på Salongen.
Man såg honom inte. Varför? Var det molltonen? I dag tillhör Hill de internationella giganterna. Han har inspirerat samtidskonstnärer som Georg Baselitz, Lena Cronqvist, Per Kirkeby och Anselm Kiefer. Han har också lyfts upp till poet av Gunnar Ekelöf och Jesper Svenbro.
Och jag är säker på att utställningen på Waldemarsudde kommer att få ännu en generation att ta till sig hans ”sjukdomsalster”, som på en rad tungomål – även uppdiktade – ratar alla genregränser och blandar drömmar med formler, figurskisser, besvärjelser och hot.
Hill kunde skriva på latin och grekiska och hade tillgång till sin fars rika boksamling med illustrationer som han ofta använde som underlag för sin konst. Man brukar spalta upp hans verk i friskt och sjukt, vilket också blir en uppspaltning i naturmåleri i olja och ett mycket mer yvigt skissande på små papper. Den sjuke Hill tilldelades bara ritpapper och färgkritor. Sällan kladdiga oljefärger.
Utställningen är solitt kronologiskt hängd. Gammaldags om man så vill. Men det gör mig ingenting, eftersom urvalet är så storslaget att man drivs fram och tillbaks mellan salarna och inser att perioderna inte alls går att åtskilja. Mycket kommer igen, som nervigheten, den tunna penselskriften, träden, de oroliga himlarna och de svarta vattenspeglarna. Och som sagt ensamheten.
Här finns mer okända verk från privatsamlingar, som slår an mörka strängar av melankoli, bortomlängtan och fara. Man kan också stiga ned i en bassäng av trädmålningar – nakna eller ljuvt blommande i serier, likt Monets.
Men det är de sena verken som återigen griper tag i mig med sin oändliga längtan. Här spritter små uppsluppna pasteller av korvar och frukter. Men jag häpnar över trycket från Hills säregna men på ett vagt sätt ändå bekanta repertoar av figurer som recyclats från konsthistorien. Brunstbrölande sagobockar, lejon som stigit ned från sina stensocklar och kvinnor med mandelögon från de då nyfunna antika porträtten i Egyptens Fajum ...
Detta är inte impressionisternas yttre värld med tekniska uppfinningar, tåg och broar. Det är vårt eget inre med dess bultande av drömmar, ångest och splittring.
Likt så många andra svärmade Hill för ”exotismen” i Afrika och Indien. Men vattenfallen som bryter fram ur vildmarken och de sagolika grottorna som vi idag gärna tolkar i sexualförträngningstermer visar sig vara ett arv från illustrationer till ”Voyages extraordinaires” av Jules Verne!
Sådant lär man sig här. Och att utställningen också finns samlad i den lättillgängliga och generösa boken ”Carl Fredrik Hill” har vi utställningens curator Sten Åke Nilsson att tacka för.
Waldemarsudde ställer ut Carl Fredrik Hills livsverk i en underbar utställning. Till vänster: Oljemålningen ”Flodlandskap med tvätterska” från 1876. Ovan från vänster: Kvinna med ormar och ”Blommande äppelträd”. Nedan: Kvinnlig figur och lejon.