Vackert, grumligt och djärvt. Carl Wilhelmson målade fram Bohuslän.
–De är så bergiga, säger kollegan om bohusläningarna i Carl Wilhelmsons måleri. Det är sant. Nationalromantikern Carl Wilhelmson målade hemortens Fiskebäckskilsbor som vore de gjorda av graniten. Därtill av Skagerak och solen, sjöfarten och schartauanismen.
Folksjälssvärmande och faderslös, plikttrogen och bortskickad vid 14 års ålder (som litograflärling i Göteborg) hade sjömanssonen Carl Wilhelmson goda skäl att måla fram ödesbestämda och hemlängtande, realistiska och tillrättalagda folklivsskildringar ur familjens och ortsbornas kärva tillvaro.
På 1890-talet for han till Paris för att i neoimpressionisternas radikala färgläror och optiska fläckmåleri finna hembygdens äkta blå och faluröda. Ty trodde konstnärsvännen Richard Bergh, först på avstånd kunde man se hur den förmodade svenska nationalkaraktären hade formats av björken och fjärden. Det var alltså i ateljéer långt från hemmet som Wilhelmson påbörjade bildbygget av Fiskebäckskils vardag – efter modell, fotografier och skisser.
De svenska nationalromantikerna delade upp Sverige mellan sig. Dalarna åt Anders Zorn och Carl Larsson, Uppland åt Richard Bergh och prins Eugen, Östergötland till John Bauer, Bohuslän till Carl Wilhelmson. Prins Eugens Waldemarsudde har under de senaste åren avverkat i stort sett alla.
Nu är det Carl Wilhelmsons tur. Men till hans sammansatta konstnärskap förhåller sig Waldemarsuddes åttio verk stora utställning förvånansvärt bekymmerslöst. Jag saknar en problematisering av förhållandet mellan Wilhelmsons moderna färgspråk och traditionella innehåll. Det räcker inte att som i katalogen identifiera målningarnas alla personer.
Själv har jag svårt att skilja Wilhelmsons ärende från hans sätt att måla. I de stora salarna undrar jag om det just var med sitt ljusstarka, torra och mosaikiska måleri som han fogade ihop realismen med symbolismen, nationalismen med modernismen. Inuti idén om en folktyp syns en individ. Porträtten av kvinnor, döttrar och äldre i arbete vid fönstrens dagsljus och kritvita spetsgardiner tycks lika verkliggjorda som önsketänkta. Alla på plats, alla överens, långbenta kvinnor raka som furor, inga leenden, ingen klagan. Samma samförstånd hos fiskarna på havet.
Wilhelmsons människor är värdiga, slutna och inbäddade i heltäckande dräktpaket. Med nästan museal omsorg målade han ut förklädenas våder, sjaletternas mönster och söndagskostymernas svärta. På de få hudpartier som återstod, händerna och kinderna, blandade han solbrännan, ådernäten och rodnaderna med reflexer från solnedgången, elden och de rödmålade husen. Och senare, efter klassresan uppåt, med vitheten från sommargästernas ljusa hattar. I Wilhelmsons porträtt tycks ögonen inte bara blå av födseln, de har också blivit blåa av att i generationer ha tittat på havet.
Det är både vackert, grumligt rasbiologiskt och häpnadsväckande djärvt. Hos Wilhelmson en självklarhet att överläppen kan vara violett och underläppen orange.
I sökandet efter tänkta etniska läggningar och utanverk befinner sig familjefadern Wilhelmson ständigt på resor i Lappland, Spanien, Värmland. Och möter personer i stället för folk. Carl Wilhelmsons måleri lät sig nog aldrig riktigt övertalas av typlärorna. Under tiden bedrev han en omfattande och antiauktoritär undervisning och delade friplatserna lika mellan manliga och kvinnliga studenter. När Liljevalchs konsthall 1922 förärade honom en stor utställning bjöd han in tjugo av sina verksamma elever. Nio kvinnor och elva män. Bättre statistik än i dag! Av hustrun, miniatyrmålaren Berta Kerfstedt, krävde han dock att hon skulle ge upp sitt konstnärskap för att ägna sig åt hans.