Christan Andersson omvandlar Moderna museets Malmöfilial till ett kuriosakabinett. Dan Jönsson är imponerad av fantasirikedomen men det blir väl vagt i längden.
Som en enorm, faraonisk ruin reser sig Christian Anderssons monumentala stenportal inne på Moderna museet i Malmö. En naturtrogen rekonstruktion i frigolit, visar det sig, av motivet i René Magrittes ”L’art de la conversation”, där en likadan port tornar upp sig i ett sönderbränt ökenlandskap, med ordet ”Reve” (dröm) finurligt gömt i de nedersta stenarnas lutning.
Christian Anderssons utställning på Moderna utspelar sig mellan surrealism och modernism. Eller mellan dröm och vetenskap, skulle man också kunna säga. I salens andra ände hamnar man i ännu en rekonstruktion: här är det Mies van der Rohes berömda Barcelonapaviljong som reser sina blanka stenväggar, snitsigt imiterade och marmorerade, och med en av de klassiska Barcelonastolarna märkligt hopvikt mitt i alltihop. Som ett fossil, en obegriplig kvarleva av en sedan länge svunnen högkultur.
Så, vad får vi om vi korsar dessa nittonhundratalets båda viktigaste konströrelser? Anderssons svar är lika överraskande som det är självklart: science fiction, förstås. Mellan utställningens bägge gåtfulla ruiner presenterar han ett fantasifullt kuriosakabinett, inrymt i glasmontrar som ger samlingen ett torrt, musealt skimmer.
I en av dem hittar man exempelvis en överspelad framtidsroman från artonhundratalet, belyst på ett sätt som gör att den inte kastar någon skugga alls. Genom en annan, större monter sträcker sig en längre kedja av objekt, som börjar med en skalle från en australopithecus – allas vår urmoder Lucy, alltså – och slutar med en svartvit filmscen ur en gammal science fiction-film. En forskare på jakt efter källan till en mystisk morsesignal i en värld som ödelagts av ett atomkrig tvingas här inse att den signalist han sökt i själva verket var en tomflaska som fastnat i en gardinsnodd.
Låter det rörigt? Det här är ändå bara början. Där emellan finns till exempel en grammofon modell antik, vars stift spelar av spåren i en liten lerkruka.
Idén att keramik, precis som vax eller vinyl på något vis skulle lagra ljudbilderna från när den blev till är visserligen inte ny. Men det hindrar förstås inte att den fascinerar.
Själv blir jag både imponerad, förtjust och lite rörd av alltihop. Ägnar man den här utställningen lite tid är det omöjligt att inte förundras över denna rikedom på fantasifulla och spekulativa hypoteser. Vad avslöjar ett Rorschachtest på Barcelonapaviljongens marmorväggar? Finns det en möjlighet att man i antikens Mesopotamien kan ha upptäckt elektromagnetismen? Knappast troligt, men Andersson visar hur det kunde ha gått till.
Smart och originellt, kort sagt. Så smart, rentav, att jag i längden blir lite matt av alla mer eller mindre långsökta förbindelser och teorier. Det blir paradoxalt nog för blodfattigt; allt mynnar till sist ut i en ironisk och distanserad vaghet. Säga vad man vill om gamla tiders modernister och surrealister – de tog i alla fall idéerna på blodigt allvar.