Den svenske uppfinnaren Christopher Polhem skulle ha fyllt 350 i fjol och Tekniska museet firar med en jubileumsutställning. Museet ger också ut en biografi. DN:s Lars Linder har sett och läst.
Var tid har sitt Slussenelände. För tre hundra år sedan, på Karl XII:s tid, hade 1600-talets sluss mellan Söder och Gamla stan tjänat ut. Debatten om fortsättningen pågick även då i årtionden. Först 1744 skrevs kontrakt om en ny slusskonstruktion med den ende i landet som kunde gå i land med uppgiften: det uråldriga tekniska geniet Christopher Polhem, 83.
Han kastade sig med liv och lust över uppgiften och hann nätt och jämnt se sin konstruktion i funktion innan han dog vid 90 års ålder. Helt färdigt stod bygget 1755, efter elva års arbete och nästan ett halvsekel av grubbel, debatt och projektering.
Christopher Polhem skulle ha fyllt 350 i fjol och Tekniska museet kom först sent i december i gång med en liten jubileumsutställning (med hänvisning till att han inte föddes förrän strax före jul …). Den utgår från ett tacksamt material, en rad trämodeller i museets ägo och är därför både tavänlig och sevärd – men gör tyvärr inte mannen riktig rättvisa. Den ger bilden av en företagsam och driven uppfinnarnörd, vilket han utan tvivel också var – men de mest spännande perspektiven på hans tekniska innovationsförmåga nämns mest i förbifarten.
Polhem är i själva verket en av de stora svenskarna (mer exakt: andra generationens invandrare) och skulle av historien ha placerats någonstans i jämnhöjd med Linné om han bara haft tiden på sin sida. Han är känd för sitt mekaniska alfabet, sina golvur och sitt gruvverk, men hans idéer var betydligt mer storslagna och förutseende än så.
Med sin tekniska röntgenblick urskilde han de oerhörda möjligheter som låg gömda i en långt driven mekanisering, han skissade också på något som liknar en industriell revolution. Storskaliga maskiner som ersatte mängder av arbetskraft, långt gången standardisering av verktyg och råmaterial – han föregrep till och med Ikea genom att sälja ur i delar som kunderna fick i paket att sätta ihop själva.
Hade inte Sverige varit så socialt efterblivet och så upptaget av krig hade han möjligen kunnat rucka själva historiens gång med sina apparater.
Och hur roligt det än är att se en rad av hans makalösa manicker – Polhem själv var själv ingen läsbegåvning, utan tänkte alltid konkret – så krymper de historiska dimensionerna oundvikligen bland utställningens biografiska notiser och trevliga mekanobyggen.
Vill man se de vidare vyerna ska man i stället läsa den bok museet ger ut samtidigt, Michael H Lindgrens ”Christopher Polhems testamente” – en rikt illustrerad, gedigen biografi som ger en betydligt mer sammansatt bild av Polhem och hur han med förbittring fick se flera av sina största visioner krossade av en trög och oförstående samtid.
Mindre pyssligt idyllisk än utställningen, men betydligt mer ögonöppnande.