Svenskamerikanen Clay Ketter gör konst av Ikeakök, dockskåp och paneler från ett gammalt dass. Det är teknisk konst som blir riktigt bra när det finns mänskligt liv i bakgrunden.
Ett eluttag, dockskåp, standardiserade köksmoduler, en enkel tapet. Clay Ketter återkommer alltid till de mest vardagliga elementen. I snart två decennier har utforskat den design och arkitektur som omger oss, lyft fram dess blandning av utopiska visioner och konkret praktik.
Denne svenskamerikan är i dag en av landets mest internationellt uppmärksammade konstnärer. Den som följt hans konst sedan tidigt 1990-tal känner historien om hur det började. Ketter arbetade extra som snickare och byggde väggar till utställningar. Han blev så säker på att spackla gipsskivor att detta arbete började vävas ihop med hans konst. Utförda efter hantverkets alla regler kom hans väggsektioner att ta formen av ett sällsamt vackert måleri.
Det passade som hand i handske i den situation som tog form då, och som innebar en radikal nedmontering av gamla hierarkier. Inga objekt eller arbetsformer kunde längre uteslutas ur konstens fält. Ketter har sedan riktat blickarna mot arbetsprocessen som sådan, mot regelverk och normer i konst och liv, om det så gäller modernismens formspråk eller direktiven i en amerikansk byggbibel från 40-talet.
Moderna museet gör nu en omfattande genomgång av Clay Ketters konst. Här finns de tidiga verken, ”funna målningar”, där delar av inredningar skars ut och ställdes ut som de var. Eller de prefabricerade Ikeaköken, som Ketter försiktigt transformerat genom att avlägsna allt som gör dem till fungerande kök och ersätta skåpluckor med eleganta glasskivor, som inbyggda vitriner.
Här finns inte minst hans verk från de senaste åren, där han fotograferat återstoden av husgrunder och igenfyllda simbassänger efter orkanen ”Katrinas” härjningar. Konstnären fotograferade dessa platser från en punkt från ovan, med hjälp av en hög kran. Det märkvärdigaste här är kanske hur lika dessa bilder är hans tidiga verk, där utlyfta delar ”verklighet” omvandlas till abstrakta former. En platt yta.
Hur ska man se på relationen mellan verkens starka formalism och de sociala och politiska frågor som ligger inbäddade i de mönster han lyfter fram? För vad är till exempel fotografierna från Mississippi om inte extrem esteticering av en mänsklig katastrof? Det här är en återkommande fråga i hans konst. Men när det fungerar öppnar han med sin fixering vid former och estetik upp för något, tillåter oss att varsebli dessa strukturer från en oväntat håll.
Det som är värdefullt med Moderna museets utställning är att den länkar samman de olika delarna av hans konstnärskap och skapar rum för en större diskussion om vad hans verk påstår, hur de är verksamma. Han rör sig visserligen oftast kring arkitektoniska strukturer, kring mekanismer som disciplinerar och organiserar om man så vill. Men hur behandlar han dessa? Här finns hänvisningar till byggbranschens normer och ideal, och en underförstådd kritik mot dess anspråk på universalitet. Här finns kalejdoskopiska bilder av gatunätet i en amerikansk grindstad, som Ketter genom en enkel bildmanipulation omvandlar till ett helt slutet och stängt system.
Clay Ketters storhet syns när han går bort från plattityder (att till exempel låta dockskåp drabbas av eld) och i stället låter sina objekt smälta samman med drivkrafter som inte är lika direkt synliga och avläsbara.
Han återkommer i en rörelse kring död och förlust som jag inte uppfattat lika tydligt tidigare. I flygbilderna från Mississippi på ett självklart sätt, men mindre tydligt i ett verk som ”Persson”, en serie med väggpaneler som visar sig vara tagna från dasset hos en avliden nära granne. En häpnadsväckande relik i all sin diskretion.