Den som lever med föreställningen om att konsthantverk skapas genom enskilt arbete kan ta en tur till Blås & Knåda. Där visas två väsensskilda varianter av grupparbeten.
Först ut är Köpenhamnsduon Claydies, keramikerna Tine Broksø och Karen Kjældgård-Larsen. Stora delar av deras konsthantverk kommer till genom att de driver en tes eller vill testa en tanke. Det är keramik skapad i huvudet och genom lek.
Ta till exempel deras servis ”True feelings” – koppar, kannor och skålar i vitt och blankglaserat porslin, format med hjälp av ett tiopunkters dogmareglemente. I reglerna står det dels om tumning för hand, dels om förbundna ögon och tystnad under arbetet. Resultatet ser amatörmässigt ut, skevt och vågigt. Men det är också tunt och lätt.
Jag gissar att de ville testa hur mycket av konsthantverket som sitter i de omtalade händerna och vad man får för slutprodukt om man bara litar till dem.
Claydies arbeten har i allmänhet en humoristisk twist och är ofta men inte alltid tänkta att användas. Uttrycket är svalt. Det gäller också för kärlen som de gjort för att ha som huvudbonad, alternativt ”upp och ner”, som skål. Experimenten kan bli tankeväckande eller slagkraftiga, andra ler man mest lite åt. Teserna håller inte jämt.
Upplevelsen av tillfällighetsgruppen Mari Pårup och Gunilla Kihlgren är att de jobbar mindre med huvudet, mer med hantverk och känsla. De visar bruksföremål med stora och överraskande proportioner, som i sagan. Det är udda, svulstiga uppläggningsfat, ljusstakar och kupoler, där Pårups keramik och Kihlgrens glas fusionerat.
Ingen av dem upplevs ha kompromissat med sitt formspråk, för man känner igen dem var för sig, både Kihlgrens mjuktunga, barockinfluerade glas och Pårups grönmurriga, jordnära glasyrer och grovhuggna former.
Jag har aldrig tidigare tänkt på hur likartat de jobbar men hopsatt funkar det verkligen. Torrt möter blankt, sakligt möter ståtligt. Det är nästan så att jag vill säga att helheten bitvis är större än delarna.