Illa sytt. Nio skyltdockor gör inte fenomenet Coco Chanel rättvisa.
I höst går inte mindre än två filmer om Coco Chanel upp på bio: ”Coco – livet före Chanel” med Audrey Tautou i huvudrollen och ”Coco Chanel & Igor Stravinsky”, om Chanels kärleksaffär med den ryske kompositören. Dessutom visar SVT just nu dokumentärserien ”Modehuset Chanel” om livet bakom kulisserna på Rue Cambon i Paris.
På Röhsska museet hakar man på Chanelfebern med utställningen ”Coco Chanel förändrade världen”, som baserats på plagg ur museets samlingar. Problemet är bara det att Röhsska knappt har några Chanelplagg. Miniutställningen består av nio skyltdockor (varav endast sex klädda i Chanel) och några små montrar med accessoarer. Men ambitionerna är desto högre, vilket den bombastiska titeln antyder. Utställningen vill illustrera Coco Chanels enorma inflytande på modet under 1900-talet och påminner om att hon som enda modepersonlighet inkluderades när Time Magazine inför millennieskiftet publicerade sin förteckning över det förra seklets 100 viktigaste personer.
Att Chanel var oerhört inflytelserik är förstås sant. Listan över fenomen som hon lanserade (eller fick äran för att ha lanserat…) är lång. Chanel moderniserade det kvinnliga modet. Hon introducerade på 1920-talet en funktionell, avskalad stil inspirerad av herrgarderoben – som gick hand i hand med den nya kvinnoroll som uppstått efter första världskriget. Hon lånade från sport- och fritidsplagg och jobbade i tidigare otänkbara material som jersey. 1926 lanserade hon sin ”lilla svarta”, tänkt som en motsvarighet till mannens kostym. Och 1954, sjuttio år gammal och mer eller mindre uträknad, gjorde hon comeback med den numera ikoniska Chaneldräkten.
Chanel stod nämligen inte ut med den nya modekungen Christian Dior och hans New look, som inte alls var särskilt ny utan återigen snörde ihop kvinnors kroppar till orörliga timglas. Efter Chanels död har Karl Lagerfeld, som tog över som chefdesigner 1983, sett till att huset Chanel fortfarande känns relevant.
Det säger sig självt att det krävs lite mer än nio skyltdockor för att göra den här historien rättvisa. Röhsska-utställningen är uppbyggd som en tidslinje, från Gabrielle Chanels födelse 1883 fram till i dag. Eftersom museets Chanelplagg (både haute couture och ready to wear, bland annat ett exemplar av den bandkantade Chaneldräkten) är från sextio- till åttiotal blir det pinsamt tomt i början och slutet.
Här har man i stället slängt in aparta föremål som en Bauhaustelefon, antagligen för att täcka upp tomrummet under trettiotalet, och en Louis Vuitton-fotboll från 1998 som ett totalt obegripligt exempel på hur Chanel inspirerat sportmodet. Samt några skateboard, tennisbollar och en fransk flagga. Ihop med slarvigt skrivna skyltar, där till exempel modeskaparen Paul Poiret fått samma efternamn som Agatha Christies korpulente deckare, verkar det som att utställningen satts ihop på en kafferast.
När hela världen just nu rabblar Chanels innovationer i tidningar, på bio och på tv hade en ingående beskrivning av de utställda plaggen och deras historia känts mycket mer intressant än en skissartad, illa utförd standardversion av fenomenet Chanel.