Dalí Dalí med Francesco Vezzoli på Moderna museet

Att Moderna Museet presenterar Salvador Dalí tillsammans med sin betydligt yngre, italienska kollega Francesco Vezzoli (född 1971) säger något om intentionen. Att Vezzoli är känd för sitt parasitära och parodiska förhållande till kändisvärlden antyder att utställningen handlar om personkult och stjärnstatus snarare än om Dalís position i surrealistkretsen.
Väl på plats konstaterar jag att museet vill lite av bägge. Utställningen är delad i två åtskilda rum, där det första ger en mycket traditionell museal presentation av Dalís 30-talsmåleri, med tillhörande objekt i vitriner och etsningar bakom glas. Det andra rummet är betydligt djärvare och färgstarkare och visar hur Dalí använde sitt signifikanta, surrealistiska formspråk i snart sagt alla sammanhang: reklam, parfymflaskor, kläder, tidskriftsomslag, schackpjäser, smycken etcetera.

I detta rum redogörs även för Dalís samarbeten med Hitchcock och Disney, och man möter porträtt av kända personer som filmmogulen Jack Warner med bilförsäljarsmil.
Här visas också de mer bisarra sidorna av Dalís konst, som kortfilmen ”Den andalusiska hunden” ihop med Luis Buñuel. Här berättas dessutom om det ekivoka bidraget till världsutställningen 1939 och här exponeras alla dessa iscensatta fotografier av honom själv, med den spetsiga mustasch som blev hans signum. Allt mot en fond av Francesco Vezzolis verk, som hänger i flera rader på en fotovägg föreställande en sammetsridå från en barockteater.

Den mångsidiga belysningen av pr-mannen Dalí visar en konstnär som funkade lika bra (om inte bättre) i Hollywood som i konstlivet. En konstnär som gjorde sell-out till konstnärlig strategi. Här är utställningen som bäst.
Moderna museet gör inget radikalt nytt med bilden av Dali, men man väljer att lyfta fram det som konsthistorien har försökt välja bort. ”Sprattelgubben”, som John-Peter Nilsson kallar honom i sin katalogtext.

Som sprattelgubbe har Dalí mer gemensamt med Andy Warhol och Jeff Koons än surrealistkollegor som André Breton eller Rene Magritte. Det gör honom till en föregångare för den sorts konstnär som gör sig själv till en del av konstnärskapet. Men det är inte livet som blir konst. Det är snarare konsten som blir liv. Allt fiktionaliseras och medieras, och frågan om vad som verkligen har hänt börjar tappa mening. Det är eventet som räknas.
Här finner jag också den tydligaste kopplingen till Francesco Vezzoli. Han broderar tårar på kändisporträtt och använder sig ofta av celebriteter i sin konst, som när han låter Roman Polanski göra en reklamfilm för sin påhittade parfym Greed. (I en parfymflaska som påminner mycket om Duchamps ”Belle Haleine, eau de voilette” från 1923.)

Till den aktuella utställningen har han lyckats få prinsessan Caroline av Monaco att posera som både drottning Kristina och som Garbo i rollen av samma drottning.

Det är svårt att utröna Vezzolis egen agenda i detta spel med olika sorters kändisskap. Passningarna och överlagringarna i hans verk är för många för att kunna ge något entydigt svar. Dessutom är jag skeptisk till en slentrianmässig koppling mellan parafras och kritik. Det är trots allt mest fans som härmas. Mest intressant blir Vezzoli när han blir tydlig med sitt begär efter superkändisskapet. I bejakandet finns plats för en mer djupgående kritik, som när han gör en fejkad dokumentär om den egna framgångssagans uppgång och fall.

I dessa verk är Vezzoli vassare än såväl Warhol som Dalí. För hur gärna jag än skulle vilja finner jag inget kritiskt i Dalís sätt att bearbeta kändisvärlden. Den kritiska udden är i stället riktad mot alla dem i konstvärlden som hoppas på eviga och högstående värden.
Det är en i sig intressant hållning, men den sätts på prov när Dalí kallar Franco för ”en sublim varelse”.

På väg ut passerar jag åter genom Dalís 30-talsmåleri. Som en introduktion av Dalís återkommande former, som i den fascinerande Milletparafrasen ”Architechtural Angelus of Millet”, fungerar rummet utmärkt. Men det finns också något värderande i själva presentationen som jag ställer mig mer tveksam inför. Varför presenteras detta material så tråkigt? I jakten på att uppvärdera sprattelgubben Dalí har man gjort konstnären Dalí än mer museal. Ett friare flöde mellan de två hade varit mer rättvist.