Jag befinner mig i Monaco, i en palatsliknande sal med marmorkolonner, gyllene speglar och hisnande havsutsikt, mitt framför käftarna på en vit haj som svävar i en formalinfylld glasbox och omgiven av ett tiotal museivakter som ser ut som James Bond-kopior.

För att fira sitt hundraårsjubileum har det legendariska Musée Océanographique, byggt av furst Albert I, bjudit in konstvärldens enfant terrible – Damien Hirst. Den faderlöse, brittiske konstnären som i sin ungdom frekventerade fler polishus än skolor, arbetade på bårhus för att få ihop till ateljéhyran, upptäcktes av den store konstsamlaren Saatchi på 1980-talet, lämnade sina Francis Bacon-inspirerade målningar till förmån för formalinkonserverade djur och diamantprydda dödskallar, för att slutligen bli vår tids rikaste ochmest haussade men också mest hatade konstnärer.

Och visst, om det är någon som har råd att ställa ut Damien Hirst, så är det Monaco, spelarnas och skattesmitarnas paradis. Regenten furst Albert II har både spelat roulett och målat ihop med Hirst. Men som om den glamourösa inramningen och svindyra konsten inte var nog så har denna stora retrospektiva utställning fått titeln ”Cornucopia”, som syftar på antikens ymnighetshorn.

Att tala om överflöd i tider av ekonomisk kris är inte särskilt smakfullt. Men Hirst försvarar det hela i en intervju med att det är viktigt att hoppas på bättre tider när man går igenom kristider, att helt enkelt titta på det vi fortfarande äger och fira det.

Och firas görs det allt. Museets spektakulära samling av valskelett, harpuner, vaxdockor och babyhajar – de sistnämnda står vertikalt i formalinfyllda glasbehållare, likt missiler som väntar på att avfyras – har fått rejäl konkurrens av Damien Hirst. Här finns hans styckade lamm, två hajar, uppförstorade anatomiska plastdockor, flera monumentala ”spinpaintings” där färgen kastats på snurrande skivor, strandbollar som svävar ovanför ett hav av knivar och ett tiotal runda mosaikskivor beståendes av hundratals påklistrade fjärilsvingar.

Allt detta förväntas bli en ”alkemi mellan konst och vetenskap” men det är snarare en kraftmätning mellan liv och död. För vem vinner tidens lopp? Damien Hirsts eller Albert I:s hajar? De sistnämnda ser betydligt mer döda och skräckinjagande ut, i sina sammanpressade vertikala ställningar.

Utställningen innehåller 60 verk, varav hälften aldrig visats tidigare. Min absoluta favorit är ”Forgiveness” från 2009, ett glasskåp med 3 502 skimrande fjärilar, skarabéer och andra insekter placerade längs smala hyllor i stål. Här har kuriosakabinettet klätts in i en religiös retorik. Damien Hirst har också tagit fasta på sin katolska uppfostran med en skinnflådd Sankt Bartolomeus-figur i brons, en formalinkonserverad duva som förmodligen anspelar på Den helige ande och en marmorängel med blottade inälvor som profanerar det mest sakrala av allt – den antika kvinnokroppen.

Och nere i hamnen står den smått bisarra The Virgin Mother (jungfrumodern) – en flera meter hög skulptur av en gravid kvinna som blickar ut över lyxyachterna. Statyn ser ut som en ballerina av Degas från museets sida och en anatomisk docka från strandpromenadens sida. Denna lek med Mariakulten har fått den äldre katolska societeten att sätta kaffet i halsen.

I katalogen står det att ”vår post-religiösa tid har skiftat fokus från människans själ till människans kropp”, vilket både stämmer och inte stämmer. Konstnären försöker ta Guds plats och konsthallar och museer har blivit vår tids nya kyrkor. Det är dit vi går för att kontemplera över vår ändlighet. Men till skillnad från den gudstrotsande alkemisten, som ville skapa liv av död materia, så är Hirst en sensationstörstande konstnär som dödat i estetikens namn.

Jag tittar på hajen. Hajen tittar på mig, uppnosigt och föraktfullt, negerande det faktum att han är död och jag levande. Men hajen är ett konstverk och konsten, den kvalitativa, överskrider alltid livet. Även titeln ”The immortal” signalerar hierarkin mellan hajen och hans betraktare. Jag kommer att tänka på ett av Damien Hirsts mest kända verk, ”The physical impossibility of death in the mind of someone living” från 1991, som också består av en vit haj i formalinbox. Det är ett verk som paradoxalt nog inte handlar om den döda hajen utan om vår oförmåga att förstå dödens innebörd, för som den grekiske filosofen Epikuros mycket riktigt sade: ”Där döden finns, finns inte du, och där du finns, finns inte döden.”

Det är denna separation mellan död och liv som räddar Damien Hirsts djupt cyniska konst i slutändan. Hans verk handlar egentligen inte om döden, utan om konstnärens vilja att genom sin konst övertrumfa döden.

Annars verkar det som om döden är mer på modet än någonsin. På Musée Maillol i Paris kan man ta del av konstens fåfängliga kamp mot döden, från Caravaggio till – ja, ni gissade rätt – Damien Hirst, som här bland annat visar en dödskalle täckt av påklistrade flugor.

Sal efter sal är fyllda av mer eller mindre sympatiskt avbildade kranier, ett skräckkabinett av ofrivilliga modeller. För vem har bett dessa forna individer om lov att ingå i denna historiska dödsdans? Den som är rädd för döden bör definitivt skynda hit. För vad händer i en utställning som upprepar dödens tecken in absurdum? Jo, döden töms på kraft, eller åtminstone nyhetsvärde.