Den stilmedvetne dandyn är en del av en både grabbig och utstuderat fjollig subkultur. Nordiska museet berättar dandyns historia och låter stylister och skribenter tolka begreppet.
Vad förenar Oscar Wilde, Ernst-Hugo Järegård, Andres Lokko och Andy Warhol? Jo, de är alla förgreningar på det stamträd över dandyismen som presenteras i en liten, kompakt men intressant utställning på Nordiska museet.
Dandyn föddes i London eller möjligen Paris i slutet av 1700-talet. I revolutionens och industrialismens fotspår uppstod en intellektuell medelklass, vars unga söner plankade överklassens maner med en ironisk distans. En tidig trendsättare var den brittiska dagdrivaren Beau Brummell, vars största intressen var dyrbara kläder, spel och dräpande kommentarer.
Det var en hållning som passade tidens intellektuella klimat. Charles Baudelaire beskriver dandyismen sålunda: ”Som en slocknande stjärna är den magnifik, utan värme och full av melankoli.”
I vår tid har dandyismen mest överlevt som en attityd, ett mode fixerat vid exklusiva kläder och udda detaljer. Den är på en gång extremt grabbig, med sin doft av inrökta herrklubbar och interna skämt, och utstuderat fjollig, med sina sirliga accessoarer och sin excentriska attityd.
Det är en subkultur som utesluter kvinnor, samtidigt som den exploaterar kvinnlighetens attribut. Den är queer, men inte nödvändigtvis gay. Ur ett svenskt demokratiperspektiv kan den vara rätt provocerande, vilket framför allt gjort dandyismen till ett storstadsfenomen. Utanför tullarna riskerar dandyn att framstå som en löjlig sprätt.
I Nordiska museets utställning tolkas dandybegreppet av en grupp stylister, skribenter och klädskapare i koncentrerade installationer, kongenialt iscensatta av formgivargruppen Form us with love. Här återfinns exempelvis en udda väst från kulturjournalisten Björn af Kleens garderob, en androgyn korsning mellan en kostym och en klänning av modeskaparen och skribenten Göran Sundberg, och ett par handgjorda italienska skor, utvalda av Olof Enckell från modesajten Manolo.se.
Läckert ögongodis, men inget man vill ha på sig när snön samlas i drivor på gatorna – vilket kan vara ytterligare en förklaring till att dandyismen inte riktigt fått fäste i vårt karga land.