De nationella paviljongerna är på en gång Venedig-biennalens förutsättning och dess sorgebarn. I en tid när konstnärer ständigt rör sig över nationsgränserna, står paviljongerna för en föråldrad syn på sambandet mellan geografiskt ursprung och konstnärlig identitet. Samtidigt är trycket på biennalen större än någonsin, uppstickarnationer i Asien, Sydamerika och Mellanöstern propsar, med all rätt, på ett eget utrymme inom det officiella biennalområdet.
Alltså växer biennalen. I år har såväl Kina som Förenade Arabemiraten, Chile, Kuba och Turkiet beretts utrymme på Arsenalen – i sällskap med värdlandet Italien, som nu slutgiltigt upplåtit sin gamla byggnad i Giardini till internationella utställningar.
Ändå är det utanför de gamla, europeiska nationerna som köerna växer under biennalens pressdagar. För att få en biljett till Steve McQueens nya film måste man börja köa utanför brittiska paviljongen redan tidigt på morgonen, samtidigt som exempelvis Uruguays paviljong är tom och öde.
Ur det perspektivet får man konstatera att den nordiska paviljongen, som i år samcurerats med den danska, är en av årets succéer. Här köar besökarna i uppemot en timme för att få följa med på en av de guidade visningarna av den dansk-norska konstnärsduon Elmgreen & Dragsets listigt iscensatta gruppshow.
Publiken lotsas genom utställningen av en fejkad fastighetsmäklare, under förevändning att den danska paviljongen är ett privathem som måste säljas i finanskrisens spår.
Efter hand blir visningen alltmer makaber. Matsalsbordet är kluvet på mitten, trappan har rasat, tonårsrummet är utbränt. Och utanför huset guppar fastighetsägaren själv, uppenbarligen en konkursad konstsamlare, med huvudet nedåt i poolen.
Utifrån denna ramhistoria har Elmgreen & Dragset satt samman en tät, fascinerande utställning där samtida konst visas jämte möbler av nordiska formgivare som Verner Panton, Arne Jacobsen, Eero Aarnio och den samtida designgruppen Norway Says.
En svaghet med utställningen är att ramhistorien tenderar att skymma de enskilda verken. Under den snabba, buskisartade visningen finns inte tid att stanna till framför exempelvis Martin Jacobsons grafik, Laura Horellis video eller Klara Lidéns sotiga rumsskulptur.
Men som helhet är den nordiska och danska paviljongen tillsammans en ironisk, skarp kommentar till konstens roll som statusobjekt och investering i recessionens skugga. Dessutom visar den att Sverre Fehns vackra men utskällda paviljong inte alls är så hopplös att visa konst i som emellanåt görs gällande.
Vid sidan av den nordiska paviljongen är det framför allt Shaun Gladwells separatutställning i den australiska paviljongen som imponerar. Utanför står en hotfull, svartmålad sportbil som för tankarna såväl till David Cronenbergs film ”Crash” som till Matthew Barneys erotiskt laddade objekt. I majestätiska, nedsaktade filmsekvenser skildrar Gladwell en grabbig, bensindoftande gatukultur, även om gatan i det här fallet snarare är en dammig australisk ökenväg.
USA har i många år försökt övertala Bruce Nauman att delta. I år har han gett med sig, men resultatet är en besvikelse: Utställningen i den amerikanska paviljongen är ungefär samma retrospektiv som han visat världen runt de senaste femton åren, med såväl kända 60-tals verk som skulpturer från 90-talet. Det enda hyfsat nya verket är en fontän med tre vattensprutande huvuden från 2005. Har man inte lust att tillbringa halva dagen i kön utanför paviljongen kan man turligt nog se just det verket genom fönstret. Och ute på stan visar Nauman faktiskt nya verk.
Claude Lévêques installation av en fängelsegård och smattrande, svarta fanor i den franska paviljongen är mer traditionell i sitt symboliska, seriösa anslag, men är obeveklig i sin hårt hållna formalism.
Det är mer än man kan säga om den nya italienska paviljongen i Arsenalen, som är en orgie i kitschiga installationer, dåligt nyexpressionistiskt måleri och pretentiös skulptur. Det är ofattbart att de inte lärt sig något under alla år de stått som värd för världens största konstevenemang.