Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konstrecensioner

David Hockney på Tate Britain, London

Livsbejakande. David Hockneys bildvärld berör utan att skrämmas, skriver Lotta Jonson om utställningen på Tate Britain i London

Retrospektiv

David Hockney

Tate Britain, London

t o m 29/5 (därefter till Centre Pompidou, Paris och Metropolitan museum, New York)

Dragplåstret på Tate Britain denna vår är en stor retrospektiv av David Hockney, en Storbritanniens mest kända konstnärer. Det är köer och knökfullt i varenda sal – biljetten jag får gäller för insläpp först flera timmar efter inköpet.

Denna mäktiga och överdådiga utställning visar målningar från debuten i början av 1960-talet fram tills i dag, med stora dukar i tolv salar, kronologiskt ordnade. Först i olja, sedan akryl. Ett rum i mitten ägnas åt skisser och bakgrundsmaterial. Skönt, det ger lite djup och vila för oss besökare.

Hur skapar man bilder som människor minns? Frågan ställer den snart 80-årige konstnären i en introduktionsvideo och svarar i samma andetag att han inte vet. Inget recept finns. Enligt Hockney beror framgången på förhållningssättet. På attityden till rummet. Och till tiden som han kallar elastisk.

Först låter det lite flummigt men när jag vandrar genom utställningen inser jag att det stämmer. När Hockney är som bäst skevar perspektiven, det platta slåss med det tredimensionella. Luften, tomheten mellan de avbildade figurerna eller tingen dallrar av återhållen spänning. Tiden tycks utdragen, seg som tuggummi. Nuet omfattar allt som varit och formar sig samtidigt till en evighet. Tillsammans får detta bilderna att fastna och leva vidare i våra huvuden.

Ett bra exempel är ”My Parents” från 1977, ett föräldraporträtt/relationsdrama där modern engagerat tittar rakt mot betraktaren medan fadern fördjupar sig i sitt läsande. Vad har skett genom åren? Vad händer efter detta nu?

David Hockney var en del av Londons popscen men närmare popkonsten än med ”The Third Tea Painting” kom han aldrig, enligt egen utsago. I en nästan 2,5 meter hög bild av ett tepaket har han klämt in ett naket självporträtt som snarast påminner om en Francis Bacon-figur. Självporträtt finns för övrigt ofta med. Om inte, syns konstnärens närvaro ofta i form av en blombukett, gärna tulpaner.

Redan 1964 flyttade David Hockney till Los Angeles. Han blev besatt av stadens abstrakta rutmönstrade geografi, av solen och palmerna. Samt av nakna manskroppar i turkost poolvatten. I sina målningar från den tiden försökte han att fånga bassängens djup och krusningar i den platta ytan samtidigt. Åren framöver porträtterade han ofta kändisar ur den samtida mode- och gallerivärlden, förde samman naturalism med abstrakta element.

Under hela sin karriär har Hockney blandat alla tänkbara -ismer och aldrig varit rädd för det dekorativa, tvärtom. På verk från det sena 80- och 90-talet sprakar de stora landskapen av färg. Picasso och kubismen har inspirerat honom under olika perioder. Här och var finns reminiscenser från van Gogh.

Genom åren har Hockney även verkat som formgivare och scenograf. Under en period experimenterade han med fotokollage. Och nu på 2010-talet har han även målat med/på sin IPad. Inte så kul, enligt min smak, men ett bevis på oviljan att fastna.

Vad är det då som gör att människor vallfärdar till hit? Varför har Hockney blivit så stor? Jo, bilderna berör utan skrämmas. Det finns en generositet hos David Hockney. Han kräver inget, han ger. Och i hans stora kompositioner, oavsett vad de skildrar, finns något oemotståndligt livsbejakande.