Första gången jag såg ett konstverk av den amerikanske filmskaparen David Lynch var märkligt nog under den råkommersiella ”Cow parade” i Stockholm 2004, ett reklam- och välgörenhetsjippo där stan invaderades av konstnärligt dekorerade, företagssponsrade glasfiberkor.

I vad jag förmodar var en gest av hån och avsmak hade Färgfabriken bjudit in Lynch, som i en mörk och öde sal ställt ut ett stympat, slaktat ök, med väldiga gafflar inkörda i bogen.

Efter det har jag själv lite svårt att chockeras av våldsamheterna i den stora utställning med Lynchs konst som nu visas på Gl Strand i Köpenhamn, den första i sitt slag i Skandinavien. Tre våningar fyllda med ett generöst urval ur det ymniga flöde av målningar, skulpturer, teckningar och skisser som Lynch producerat från sextiotalet och framåt, parallellt med sin framgångsrika filmkarriär.

Men det är verkligen en grym och brutal bildvärd vi dras in i. Människor blir skjutna, våldtagna, förnedrade. Ansikten och kroppar fräts sönder och förvandlas till groteska monster. Inflytandet från surrealismen är starkt, som i de flesta av Lynchs filmer – fast det rör sig om vad man kan kalla en diskbänkssurrealism, där de drömlika övergångarna aldrig helt släpper sitt fäste i den skitiga vardagen.

Som målare är Lynch väl närmast släkt med Francis Bacon, freudianskt besatt av de förvandlingar som uppstår när ett kontrollerat yttre spricker upp och blottar en kaotisk insida i form av spyor, avföring och blod.

”Six men getting sick” hette också mycket riktigt David Lynchs förs­ta kortfilm, från 1966. Den visas här tillsammans med andra experimentfilmer i en biograf uppbyggd efter förebild av biografen i ”Eraserhead”. I programmet ingår exempelvis den originella stum­filmen ”The grandmother” från 1970, där en pojke uppfinner en farmor åt sig för att slippa undan föräldrarnas terror. Men också den tecknade animationen ”Dumbland” från 2002, med dess sadistiska satir över amerikanskt förortsliv. En ”Simpsons” för yxmördare.

Är det för mycket? Det är det nog, egentligen. I synnerhet som Lynch dessutom har iscensatt utställningen som en sorts upplevelseslinga, ackompanjerad av en dov, brummande ljudkuliss som besökaren själv kan påverka genom att trycka på små knappar på de besynnerliga, amorfa skulpturer som finns uppställda här och var.

Samtidigt måste man komma ihåg att detta övermått är en central del av Lynchs estetiska strategi. En strategi som kanske måste misslyckas ibland för att nå fram, men som mitt i den brölande, pubertala våldsfixeringen också kan utmynna i en sublim perversitet som målningen ”Bob loves Sally until she is blue in the face” – en av de mest obarmhärtiga, groteska skildringar av manlig, sexuell prestationsångest jag sett.

Lynch driver ständigt sitt uttryck över gränsen till det ohållbara, i hopp om att överskridandet förr eller senare ska resultera i ett genombrott, en uppenbarelse av något slag. Det händer inte alltid, men det händer.