Gränsen mellan fotografer som arbetar konstnärligt och konstnärer som använder fotografi i sitt uttryck är inte alls lika välbevakad som tidigare, men det finns fortfarande en ömsesidig misstro mellan de två grupperna – även om de arbetar med snarlika teman. Där de förra ofta har en dokumentär ådra och sätter en ära i att kunna det fotografiska hantverket, är de senare mer intresserade av att gestalta en idé, och överlåter helst mörkrumsarbetet på någon annan.
En av dem som ifrågasatt de givna hierarkierna är fotografen Dawid (Björn Dawidsson), som i fyrtio års tid rört sig tämligen obehindrat mellan dokumentär, kommersiell och konstnärlig fotografi. I tre parallella utställningar i Stockholm visar han för närvarande upp olika aspekter av sitt konstnärskap: svartvit dokumentärfotografi på galleri Kontrast, konceptuell serialism på Double Elvis och postmoderna stilleben på Galleri Ikon.
Det genomgående temat är bilar. Utställningen på Kontrast är en miniretrospektiv med ett hundratal tätt hängda bilder i vykortsformat. Tillsammans skapar de en löst sammanhållen, lätt nostalgisk meditation över vårt tragikomiska beroende av bilen. Här finns såväl rostiga gamla folkabubblor som kromblanka amerikanare, ödsliga vägkorsningar och stadsgator, bensinmackar och gatukök.
En dekal på en baklucka bär texten ”Känn draget, Svensson!”. Och det gör man verkligen – Dawids tidiga bilder har ett nervigt driv och en visuell fyndighet som tydligt visar hans bakgrund i den klassiska dokumentärtraditionen, som den formulerades av bland andra Henri Cartier-Bresson.
Bilderna på kafégalleriet Double Elvis för snarare tankarna till den konceptuella konstnären Ed Ruschas torrt redovisande bildserier. Här har Dawid fotograferat ett antal bilar som döljs av presenningar i väl förseglade garageburar.
Med sitt dova, grå ljus får bilderna en sakral kvalitet som förstärks av bilarnas veckade svepningar – en svanesång över den döende bilkulturen?
De bagatellartade närbilderna av karamellfärgade modellbilar på Ikon är den tredelade utställningens svagaste länk. Här finns en antydd diskussion om fotografins bristande trovärdighet, men det är en lika blasé som lättplockad poäng.
Lite av samma känsla infinner sig på det nylanserade Galleri Bryggargatan 12, där tyska Goethe-institutet och spanska Instituto Cervantes numera samsas om utrymmet. Här visas den amerikanska fotografen Ofer Wolberger, som skapat en bildserie där den fiktiva karaktären ”Maggie” poserar i en ansiktsmask framför turistdestinationer och dramatiska landskap i USA och Frankrike.
Det är en rätt programmatisk postmodernism, man behöver egentligen inte se bilderna för att förstå idén. Men bilderna av den maskklädda kvinnan har en gäckande, surrealistisk teatralitet som förstärker draget av förställning och falskhet och laddar bilderna med en välgörande osäkerhet.
Även i galleriområdet vid Hudiksvallsgatan visas ett par intressanta utställningar med fotobaserad konst. På Christian Larsen ställer Joakim Eneroth ut två olika bildserier. I den ena, med titeln ”Swedish red”, undersöker han hur fönsterlösa, nostalgiskt faluröda garageväggar och radhusfasader återspeglar svenskens kontrollbehov och rädsla för det främmande.
I serien ”Alone with others” har Eneroth med storformatskamerans hjälp förvridit perspektivet så att de avbildade stadsmiljöerna och semestermålen liknar små skalmodeller. Tanken är att visa människans litenhet och anonymitet i gruppen, men jämfört med de psykosociala bilderna i ”Swedish red”-serien framstår de mer som tekniska bländverk.
Då är Andreas Johanssons collage av förfallna utomhusbad och skolgårdar på Flach + Thulin mer övertygande. I stället för att använda sig av digitala hjälpmedel som Photoshop har Johansson satt ihop sina bilder och modeller med hjälp av skalpell och klister.
De ödesmättade bilderna visar ett folkhem i fritt fall, som om en neutronbomb slagit ut allt liv och bara lämnat igenväxta betongstrukturer efter sig. Här hade Alex och hans ”droogies” från Stanley Kubricks dystopiska mästerverk ”A clockwork orange” trivts bra.