I Douglas Adams bok ”Liftarens guide till galaxen” får en superdator i uppdrag att räkna ut meningen med livet, universum och hela alltet. Efter sju och en halv miljon år kommer svaret: 42.
Enligt samma logik har Ulf Linde under 60 år sökt den dolda meningen bakom Marcel Duchamps konstnärskap, och kommit fram till att svaret på gåtan är 22,5 grader – en sextondels cirkel. Bevisföringen är elegant. Med utgångspunkt i Duchamps tidiga, kubistiska målning ”Kaffekvarnen” från 1911 har Linde, beväpnad med passare, linjal och miniräknare, kommit fram till att den fungerar som ett slags matematisk matris såväl för installationen ”Étant donnés”, som visades först efter Duchamps död 1968, som allt annat däremellan.
I montrar på Konstakademiens stora Duchamputställning kan man följa delar av resonemanget. Om ekvationen går ihop eller inte kan jag inte avgöra, men det finns egentligen ingen anledning att ifrågasätta Lindes beräkningar. Frågan är, precis som i Douglas Adams bok, hur man ska tillämpa den kunskapen.
För Moderna museets chef Daniel Birnbaum, som skriver i katalogen, är svaret helt enkelt att Linde på ett logiskt sätt visar hur Duchamps hela produktion i grund och botten är ett enda, sammanhängande verk. Här finns en konstnärlig, matematiskt betingad konsekvens som ingen tidigare lyckats leda i bevis.
Själv är jag mer imponerad av vägen dit. Hur Linde vänder och vrider på Duchamps verk, hur han beslutar sig för att göra exakta kopior av försvunna eller kasserade nyckelverk bara för att förstå dem bättre. Och hur han under tiden lyckas rasera alla etablerade distinktioner mellan konstnär och uttolkare.
De repliker han på 1960-talet skapade tillsammans med några av tidens främsta svenska konstnärer blev så småningom välsignade och signerade av Duchamp själv och transformerades därmed från simpla kopior till ovärderliga ”original”, de flesta av dem nu i Moderna museets ägo. I relation till dagens fragmentariserade, hierarkiska konstvärld är det ett befriande respektlöst förhållningssätt. Linde sket i konventionerna, hans jakt på sanningen antog episka, maniska proportioner, besattheten att förstå Duchamp blev hans livsverk – hans konstverk, om man så vill.
På Konstakademien har intendenterna i sin tur skapat en kopia av Moderna museets legendariska Duchamprum, som hade en permanent plats i det gamla museet på Skeppsholmen. Det är förstås ett kärt återseende, där repliker av ”Det stora glaset”, flasktorkaren, pissoaren och ”Cykelhjulet” står sida vid sida. Det är en modernistisk grundkurs, ett koncentrat av alla de teorier som ledde från kubismen fram till postmodernismen.
Men det är även en studie i manlig idoldyrkan. Frilanscuratorn Jan Åman dyrkar uppenbarligen Ulf Linde, som i sin tur dyrkar Marcel Duchamp. Samma doft av inrökt herrklubb sticker i näsan på Thielska galleriet, där ett urval konstverk ur Lindes privata samling visas parallellt med Konstakademiens Duchampretrospektiv. Här hänger de svenska modernisterna på rad, från Bror Hjorth och Sven ”X-et” Erixson till Lennart Rodhe och Pierre Olofsson. Kanske gömmer sig någon kvinnlig konstnär bland de tätt hängda verken, men den manliga dominansen är så gott som total. Lindes ointresse för dagens konst är lika väldokumenterat som söndertjatat, men det ger utställningen en påfallande museal karaktär.
Samtidigt är det en fin, närmast ömsint samling. De flesta verken är små till formatet, som det ofta blir när samlarens passion är större än de ekonomiska resurserna, och den täta hängningen skapar en hemtrevlig, intim atmosfär.
Men vid sidan av Marcel Duchamps djupt radikala konst framstår ändå denna gren av den svenska 1900-talskonsten som en rätt blaskig mellanmjölksmodernism. Att Ulf Linde är lika passionerat intresserad av båda konstyttringarna är rörande och hedersamt, men samtidigt lite svårförklarligt. Fast det finns kanske en matematisk förklaring till det också.