Katalogen till Dunkers kulturhus ”Dekadens” är en liten parfymerad, gyllene broschyr som levereras i en väl försluten guldpåse. Som dokumentation och arbetsmaterial är den värdelös, men som utställningsaccessoar är den förstås effektfull.
Och nog var det länge sedan man såg en utställning som så skamlöst viker ut sig som ett rent och oförfalskat designkoncept. Jonas Lindvall har gjort en utstuderat depraverad scenografi, där konsten verkligen får kämpa för att synas.
Själva kärnan i utställningen är William Hogarths berömda etsningssvit ”Rucklarens väg”, om en ung mans stegvisa moraliska och ekonomiska fördärv, visas i ett rum där golv och väggar täckts med svarta gummimattor. David Hockneys parafraser på Hogarths svit hänger å andra sidan i en originell version av konstmuseets vita kub: ett helkaklat badrum. Och i entréhallen råder bordellens röda halvdunkel.
Jag erkänner att jag har svårt att motstå den här sortens visuella överdrifter. Samtidigt ska man ha klart för sig att det krävs viss konstnärlig tyngd för att balansera dem. På Dunkers är det lite si och så med den saken. Upplägget med Hogarths rucklare i centrum och ett antal nutida verk som satelliter är en god idé, men hade behövt mer kött på benen för att inte likna soppa på en spik.
Här finns för all del några riktigt intressanta, enskilda verk. Gunnar Krantz teckningar i serien ”The rake” – förankrade med bondagerep från golv till tak – översätter Hogarths moraliteter till stekarmiljön kring nollnolltalets Stureplan. Och brittiska Paula Regos expressiva målningar tecknar en drastisk, nutida vision av andlig och social upplösning.
Det är starkt, men till en riktigt angelägen helhet räcker det inte. Frågan är: Vad ska vi med begreppet ”dekadens” till i dag? Var hittar vi förfallets estetik? Här känns det som om Dunkers lämnat mycket outforskat. Flera tänkbara spår kunde ha varit aktuella: samtidskonstens passion för nedgångna miljöer till exempel, liksom populärkulturens myter om ett gränslöst, utsvävande liv. Med Lindvalls starkt erotiserade utställningsrum kunde ju också idén om designen som en konstens pornografi ha varit värd att titta närmare på.
Synd, tänker jag, att inte Dunkers tar till vara dessa möjligheter. Men kanske är det så att en ”sedeskildrande” utställning av det här slaget helt enkelt är lite ovan i dagens konstklimat? Att vår tids svala, konceptuella estetik lämpar sig väl för sociala och politiska kommentarer, medan en moralisk optik känns främmande och obekväm?
Man kan jämföra med Malmö konsthalls ”Little theatre of gestures”, även det en utställning som riktar fokus mot mänskliga konventioner och beteenden, i detta fall hur vi i vardagen iscensätter vår identitet. Även här står också ett äldre verk i centrum, nämligen Isaac Belisarios teckningar av jamaicanska karnevalsdräkter från tidigt 1800tal.
Men till skillnad från i ”Dekadens” fogas konstverken i ”Little Theatre of Gestures” in i en till synes värdeneutral, antropologisk mall. Kutlug Atamans dokumentär om kvinnor med peruk är på många sätt mönstergill för detta sätt att arbeta – fyra filmer på en vägg med var sin livshistoria att berätta. På samma sätt adderar utställningen konstverk till konstverk i tron att helheten ska bli mer än summan av delarna.
Men det blir den ju inte automatiskt. På Malmö konsthall står man ena minuten framför Hilary Lloyds film om män som jobbar på en biltvätt; i nästa framför Kirsten Pieroths där en gummiflotte pumpas upp med hjälp av ett dragspel. Här finns Bruce Naumans skulptur av en hand med bara tummar. Och Rodney Graham visar en serie avsiktligt amatörmässiga målningar i modern stil…
Jag försöker, men får faktiskt inte ihop det. ”Little theatre of gestures” visar att det inte alltid räcker med ett fång namnkunniga, internationella konstnärer och ett tidsenligt koncept för att få ihop en sevärd utställning. Det kan lika gärna bli som här: vagt, löst och intetsägande. Och säga vad man vill, men Dunkers kulturhus har i alla fall försökt något annat.