Utställningen ”Den vanliga människan”ger nya förslag på vad ”vanlighet” kan vara. Patrik Steorn imponeras av den första seriösa svenska satsningen på queer samtidskonst.
Som konstintresserad besökare på Pridefestivalen har jag ofta förundrats över att festivalens konstutställningar hållit märkvärdigt låg kvalitet. Men tänker man närmare på saken är det egentligen inte särskilt konstigt, en stor del av den utställda konsten har inte gjort anspråk på att tillhöra det som brukar kallas ”samtidskonsten”. Snarare har den tillkommit för att visa upp och synliggöra homo- och bisexuella och transpersoners livserfarenheter.
Som uttryck för särintressen har konstvärlden i form av gallerier, konsthallar, museer och konstkritiker heller inte tagit denna typ av konst riktigt på allvar. Även om den konstnärliga kvaliteten inte varit den bästa har jag ändå alltid haft svårt att döma ut den här sortens konst. Den sätter faktiskt konstens sociala funktioner på sin spets och skapar gemenskap mellan människor genom att uttrycka tystade och marginaliserade verkligheter.
Men nu verkar det hända något. Konstnärer som använder sig av erfarenheter från ett liv utanför heteronormen tar just nu alltmer plats i den internationella samtidskonsten. Med all rätt. Utställningarna ”Queerying the Archives” från Köpenhamn och ”Ars Homo Erotica” i Warszawa exemplifierar tendensen, och i årets satsning på konst i samband med Pridefestivalen på Sjöhistoriska museet kan vi faktiskt se den första svenska satsningen på samtidskonst i samma anda. Inte nödvändigtvis för att bekräfta en alternativ identitet, utan snarare med syfte att låta konsten överskrida könens uttalade och outtalade gränser.
Samlingsutställningen ”Den vanliga människan” visar ett litet urval verk av svenska konstnärer från de senaste fem åren. Med fotografier, skulpturer, akvarell, teckningar och installationer utgår man från och skruvar till det befintliga museirummet och ger ett annat förslag till vad svensk ”vanlighet” skulle kunna vara. Mattias Olofssons fotografier där han själv iklär sig rollen av Stor-Stina – en storvuxen samekvinna som tack vare sitt androgyna utseende under sent 1800-tal fick turnera runt världen som en naturens kuriositet – och poserar i museitablåer av svensk natur.
En intressant problematisering av kulturens idéer om vad natur är. Kronhjortshannen iklädd röda pumps med åtminstone ett ståtligt horn i behåll av Snöfrid Caldeborg töjer också på den svenska vanligheten. Elin Mörkbergs fint tecknade bilder innehåller referenser både till Elsa Beskow och till Maurice Sendak men ser med en vuxet allvarlig blick på barndomens bildvärld. Tilda Lovells intagande film med musicerande dockdjur tycks leka fram en värld som ger ett eget och kreativt utrymme åt var och en i persongalleriet.
I museilandskapet där verken på ett nästan magiskt sätt flyter samman med de befintliga båtarna, årorna och båthusväggarna får jag faktiskt syn på spänningen mellan vanlighetens och ovanlighetens makt som utställningens kuratorer säger sig vilja gestalta. Något som de skulle ha kunnat formulera i mindre vaga ordalag i utställningens korta presentationstext.
Verken får helt klart nya betydelser i det här sammanhanget.
Mitt i utställningsrummet ligger två krigsmän som sover sked i var sin militärgrön sovsäck. Dan Lindaus installation lyfter fram den ömsinthet mellan män som naturen kan framkalla, det är upp till betraktaren att avgöra om den är homoerotisk eller inte. Här blir även de ödsligt belägna husen i Lars Lerins akvarell inte bara platser som härbärgerar ensamhet och längtan, utan ljusskenet från fönstret skvallrar kanske också om lustfyllda möten.
Även om utställningen inte är särskilt omfattande erbjuder den ett perspektiv på vanligheten som inte bara livar upp utan också kräver eftertanke. De två homosexuella saudiarabiska män som straffats med 7 000 piskrapp uppmärksammas i Mari Kretz stiliserade verk där en slående piska kopplats till ett räkneverk. Ett slag i minuten, men enligt beräkningarna kommer inte utställningens fyra dagar att räcka till för att nå upp till straffets fulla antal.
Det imponerande programmet med konstfilmer i salen intill ger utställningen en internationell utblick och stärker tendensen. Nu är det nog dags för konsthallarna, museerna, gallerierna och kultursidorna att göra mer plats för den queera konsten – för den tar plats, utan att bry sig om majoritetskulturens regler och konventioner.