I ett svartvitt porträtt från 1964 står konstnären Ed Ruscha framför en radio- och teveaffär i Los Angeles. Det korpsvarta håret är lätt rufsigt av vinden från Stilla havet, blicken söker sig ut ur bildrutan. I fönstret speglas affärerna mittemot och bilarna på gatan. Man ser axeln på fotografen. Det är Ed Ruschas kompis Dennis Hopper som tagit bilden.
Drygt 40 år senare dör Dennis Hopper, samtidigt som Ed Ruscha öppnar en retrospektiv utställning på Moderna museet i Stockholm. Museets chef Lars Nittve skiner som en sol när han presenterar konstnären för pressen. Det här har han drömt om länge. Lars Nittve älskar Los Angeles, han älskar stadens konst, och mest av allt älskar han Ed Ruscha.
Jag förstår honom. Ed Ruscha är en av de stora amerikanska konstnärerna. Hans måleri är direkt som en reklamslogan och förföriskt som en Hollywoodfilm, samtidigt som det är stringent, smart och nyskapande. Paradoxalt nog ser de tidigaste verken i utställningen ut som om de vore målade i går, medan de senaste målningarna är lätt daterade.
Flera kritiker har luftat sitt missnöje med den sena Ruscha. Och visst, den gigantiska diptyken med ett motiv som hämtats från en mexikansk gatumålning är rätt anskrämlig. Men annars är han fortfarande relevant, samtida, spännande. Det är mer än man kan säga om många av Ruschas generationskamrater.
Ed Ruschas främsta kännetecken är att han använder ord och meningar som motiv i sin konst. Ofta svävar de mot en bakgrund utan uppenbar koppling till ordens betydelse. Framför en dramatisk bergstopp kan man exempelvis läsa den prosaiska texten ”Baby Jet”. Orden och bilderna gnids mot varandra, skapar elektricitet och nya betydelser.
En majoritet av verken vittnar också om Ruschas symbiotiska förhållande till Los Angeles. Här finns flygbilder av stadens karaktäristiska rutnätsmönster, välkända bensinstationer och diners, men också mer symboliska referenser till underhållningsindustrin. En tidig målning med texten ”Annie” avbildar en logotyp från en serietidning, något senare gör Ruscha en blasfemisk bild där det samtida konstmuseet LACMA satts i brand.
Ruscha har sagt att han avskyr nostalgi. Men med tiden får allt omkring oss en sentimental patina. De namngivna platserna och gatorna från den föränderliga staden blir mer än geografiska markörer, de ringar in en tid, en sinnesstämning, kanske ett liv. Målningarna av piratskepp i solnedgångar seglar därvidlag i samma nostalgiska farvatten som Jan Håfströms barndomsteckningar.
Samtidigt finns det en befriande distans i Ed Ruschas konst. På samma sätt som stadens musikscen alltid varit cool och tillbakalutad, från Chet Baker till Tupac Shakur, så präglas den kaliforniska konsten av en blaserad lojhet. Musiker och konstnärer i Los Angeles har alltid betraktat den hetsiga New York-scenen med ett upphöjt lugn, väl medvetna om att de befinner sig i en kulturell periferi.
Precis som Dennis Hopper kunde slänga fram kameran och knäppa ett snapshot från förarsätet, så målar Ed Ruscha av de motiv som rusar förbi i ögonvrån på bilfärden mellan hemmet och ateljén. Hans målningar av lådarkitekturen i stadens industriområden är dystra, folktomma monument över det tidiga 2000-talets moraliska, ekonomiska och kulturella depression.
När Ruscha placerar orden ”Not a bad world, is it?” som en boktitel över ett färgsprakande skymningslandskap är det svårt att avgöra om han är ironisk. Men när han sätter titeln ”It’s a small world” på en målning av ett ensligt jordklot på en vidsträckt blå natthimmel känns det metafysiska allvaret som ett slag i magen.
”Oof”, för att tala med en ordmålning från 1963.
Utställningen med Ed Ruscha är Lars Nittves sista i egenskap av chef för Moderna museet. Man kan naturligtvis tycka att det är ett förutsägbart val – såväl för Nittve själv som för Moderna, som länge närt en olycklig fixering vid 60-talets mytomspunna konstscen.
Men invändningarna till trots måste man ändå konstatera att Lars Nittve slutar med flaggan i topp. Ed Ruschas konstnärskap är alldeles för relevant och samtida för att undanhållas den svenska konstpubliken. Det är, kort sagt, ännu en underbar dag i Los Angeles.