Två nakna män ligger och kysser varandra vid en mur i skymningen. Ovanför deras huvud lyser en hebreisk lagtext som lyder: ”Om en man ligger med en annan man som med en kvinna, så skall de straffas med döden.” Bilden vib­rerar av ögonblickets intensitet, ett tappert tabutrots mot alla odds, men lider också av en övertydlig symbolik som för tankarna till alla tiders uppfostringskonst.

Elisabeth Ohlson Wallins omtalade utställning ”Jerusalem”, som Världskulturmuseet höll på att censurera, har nu äntligen öppnat för allmänheten. Ohlson Wallin har liksom i den kontroversiella genombrottsutställningen ”Ecce homo” 1998 låtit hbtq-personer figurera i ömsom konsthistoriska, ömsom improviserade poser, denna gång på religiösa platser runt omkring i Israel.

Risken för vandalism beräknas vara stor och museet har vidtagit alla möjliga åtgärder, vilket resulterat i höga kostnader och en bantad utställningsperiod på bara tre veckor. Nu är det som att gå igenom en flygplatsterminal, med allt från metalldetektorer, väskkontroll och vakter som cirkulerar i folkhavet likt hungriga krokodiler. Tänk att det gått så långt att konsten måste skyddas från folket!

Elisabeth Ohlson Wallin propagerar för ett tolerantare samhälle. Men budskapet ligger som en klibbig glasyr runt konsten. Fotografiernas huvudaktörer står som figuranter i välarrangerade tablåer som bryts upp vid några tillfällen av förbipasserandes reaktioner. Om det är något jag tycker att hon lyckas med denna gång, så är det att fånga ögonvittnenas ocensurerade blickar, att föreviga folks förfäran eller förundran. Vi får exempelvis inte bara se två kvinnor kyssa varandra vid gravkyrkan i Jerusalem utan också två människor som blickar förvånat mot dem.

I övrigt är den kvinnliga nattvarden på ett gatukafé och den manliga orgien i det bibliska klipplandskapet ganska roliga. Däremot verkar fotoshoppandet ha gjorts i samma hastighet som ögonblicksbilderna. Den annars så rasande Judith ser i Ohlson Wallins tappning ut som en sorgsen klippdocka som fått ett slag i huvudet. I stället för de klassiska attiraljerna – ett svärd och Holofernes huvud, håller hon en sten i den ena handen och en vindruvsklase i den andra. På varje vindruva kan man skymta små svartvita porträtt på judiska rabbiner. Det är med andra ord inte en despotisk man utan judendomens alla traditionalistiska fäder som får en symbolisk halshuggning.

Om det är något som räddar denna mässande skolplanschkonst, så är det vår tids politiska kontext, den religiösa fanatismen och främlingsfientligheten. Så länge världen ser ut som den gör, så förtjänar vi nog inte en bättre konst än denna.