Jag blir på gott humör redan i korridoren utanför Moderna museets nysatsning på fotosamlingen. Här anslås tonen av Carl Johan De Geers fotoautomat från 1968, med en frifräsig, filmisk parad av tidens kulturpersonligheter som gör knasiga grimaser, skrattar eller bligar misstänksamt.

Det är en fest för alla fotointresserade att Moderna museet nu viger året åt att lyfta fram sin foto­samling, bland de största och finaste i Europa. Museet förnekar att det hänger ihop med publiksuccén för Fotografiska på Stadsgårdskajen. Besökarna har hur som helst länge efterlyst mer från fotosamlingen – en historisk bakgrund till den starka position som fotot har på dagens konstscen.

Museet har valt att gå baklänges i kronologin och det första som uppenbarar sig är Cindy Shermans makalösa iscensättning av sig själv som en kvinnlig konstmecenat anno 2008 – påtagligt sminkad, smal och iklädd en tjusig blåsa. Intill hänger Francesco Vezzolis magnifika metaporträtt av prinsessan Caroline, förklädd till drottning Kristina.

Det ska sägas direkt att denna första etapp av omhängningen, som fått titeln ”I kamerans våld 1970–2010”, innehåller mängder av fantastisk fotografi.

Det är under denna tid som den digitala tekniken ger nya möjligheter och en rad fotobaserade konstnärer kliver in på scenen. I Sverige är det påtagligt många kvinnor, här representerade av bland andra Miriam Bäckström, Anneè Olofsson, Maria Friberg, Maria Miesenberger, Annica Karlsson Rixon och Annika von Hausswolff. Den sistnämnda har fått en långvägg för sin mångtydiga svit ”I’m the runaway of your thoughts”, där en kvinna i rockiga poser ”kör” ett fallosliknande leksaksplan mot munnen.

Det var på 70-talet allt fler började ifrågasätta fotografin som ett sanningsvittne, som dokumenterar och avslöjar världen som den är. I postmodern anda visades i stället hur identitet kan konstrueras, genom rollspel, masker och tekniska manipulationer. Det var då ”den andre” tog sig ton, förutom kvinnor även många homosexuella. I takt med globaliseringen fick även fotokonstnärer med utomeuropeiskt ursprung en plats på scenen.

Museets intendenter har en samling med mer än 10 000 fotografier att ösa ur och samtidigt detta urval som en begränsning att förhålla sig till. Men jag önskar ändå att vi hade fått se mer än den lilla sektionen med västafrikanska foto­grafer, däribland Malick Sidibé och Samuel Fosso, som så intelligent leker med stereotyper. Och jag förstår inte varför det enda rummet med sjöutsikt fått en gles hängning med östeuropeisk fotografi ”efter muren”, i mitt tycke alldeles för klent representerat.

Ett lyckat grepp är däremot de monografiska fördjupningarna, där amerikanen Duane Michals fått ett eget rum. Han är en föregångare för ett konceptuellt uttryckssätt och började tidigt på 70-talet gestalta sin idévärld via långa foto­sekvenser, dubbelexponeringar, skuggspel och handskriva, poetiska texter.

Även svenskan Eva Klasson var tidigt ute och belönas också med ett eget rum. I mitten av 70-talet uppmärksammades hon i Paris för serier med extrema närbilder av sin egen nakna kropp, originellt monterade ihop med bland annat en flådd hare och abstrakt airbrushmåleri. Men Klasson försvann sedan från fotoscenen och bildernas sprängkraft återupptäcktes först häromåret.

Cindy Sherman har däremot haft ett stort inflytande ända sedan början av 80-talet, då hon slog igenom i USA med sin numera klassiska serie ”Film Still”. Hon är representerad med flera verk i nyhängningen, liksom kollegan Robert Mapple­thorpe, där homoerotiska ”Man in polyester suit” och hyperestetiska blomsterstilleben också gått till fotohistorien.

Det är på 80-talet som fotografins många tillämpningsområden börjar synas på allvar och det även dyker upp en ny generation tekniskt virtuosa fotografer som söker förebilder i fotohistorien. Rikedomen i denna konstnärliga dubbelvåg illustreras på Moderna med väggen som fått en gallerihängning, från golv till tak.

För det krävs en väggkarta och jag hade önskat en kikare, för flera fina printar syns knappt. Det är också här någonstans som svårigheterna i grupperingarna uppenbaras, eftersom strömningarna delvis glider samman. Det hade inte skadat med fler och bättre texter som bakgrund. Men det avhjälps kanske på sikt av Modernas ambitiösa satsning på att tillgängliggöra delar av fotosamlingen i fyra bokvolymer.

Den första delen kom redan i höstas, ”Åter till verkligheten”, vackert tryckt med drygt 200 av de bästa fotografierna från 1970-talet. En del av namnen, som Michals och Klasson, är också med i nyhängningen men historiken på ynka fyra sidor bådar inte gott för framtiden.

Desto mer fakta får jag i Niclas Östlinds intressanta ”Bländande bilder (återuppförd)”, som studerar en epokgörande utställning på dåvarande Fotografiska museet (som blev en del av Moderna 1998). Den väckte stor uppståndelse 1981 och fördömdes med politiska förtecken i dokumentärt orienterade fotokretsar.

Det var här den nya generationen manifesterade trenden som då kallades ”romantisk realism” (”nonsensfotografi” enligt kritikerna), som tydligt inspirerades av äldre tiders storformatsfotografi och avancerade ädelförfaranden. Många i denna grupp har blivit stilbildande i Sverige, däribland Stina Brockman, Gunnar Smoliansky, Tuija Lindström, Denise Grünstein, Gerry Johansson och Dawid.

Några saknas i Modernas urval, andra dyker upp i flera rum – däribland Dawid och Tuija Lindström, som i det avslutande, sjunde rummet får illustrera en abstrakt tendens. Här visas också föregångare som Man Ray med ”rayogram” från 1920-talet och exempel på efterkrigstidens ”subjektiva fotografi”, som lärarlegenden Christer Strömholm skolades i.

Varför den kronologiska avgränsningen bryts bara i detta rum framgår inte. Men här märks hur välgörande det är med historiska kopplingar, vilket också hade gett en djupare förståelse för den ”romantiska realismen” och landskapsfotografins utveckling.

Förhoppningsvis är det något intendenterna löser efter hand, ju längre bakåt i tiden man kommer i denna efterlängtade och rika fotoinventering.

Att den franske fotografen Jeanloup Sieff (1933–2000) fått en utställning på museet samtidigt med fotosatsningen kan ses som en lycklig slump. Jag ser det som en olycklig tajmning. För i sällskap av de senaste decenniernas uppgörelser med objektifieringen av kvinnokroppen så känns en del av Sieffs produktion oreflekterad, främst alla nakenbilder.

I rättvisans namn har Sieff klätt av några män också, som Yves Saint Laurent. Men jag håller med andra kritiker om att det är som modefotograf Sieff ger mersmak. Med sin säkra formkänsla fångar han 60-talets uppstudsiga tidsanda, den som Carl Johan De Geers fotoautomat också så fint illustrerar.