Att glas har en enastående förmåga att bära personliga uttryck visar Eskilstuna konstmuseum i sin nya utställning. Här möts en klassiker och två unga konstnärer. Legenden Erik Höglund, död 1998, revolutionerade det svenska glaset på 1950–60-talen. Tyngd av sjukdom återkom han till glaskonsten på 80-talet. Det är dessa sena pjäser, blåsta på Strömbergshyttan i en furiös skaparlust, som museet nu visar.
Starka färger och effekter är just det vi har i övermått i dag, men Höglunds glas har en Picassolik fokusering, det är ”naivt” och lekfullt men med självklar pondus. En samling frejdiga skisser kompletterar glaset.
De två yngre konstnärerna arbetar utanför glasindustrin i imponerande självständighet. Elisabeth Henriksson är en kameleont, alltid spännande och idérik, ofta arbetande med offentliga verk. Hennes glasgrenar är vridna för hand i hyttan och limmade med UV-ljus – en andlöst vacker och skimrande balansakt, som närmast befriad från gravitationen tar över rummet.
Paul Grähs står i stark kontrast. En gång ville han bli marinbiolog och glaset från den egna hyttan i Arboga formar livsformer som tycks på rymmen från en skräckfilm: mutanter, onda amöbor, blästrade aliens. Han är inte rädd för det hotfulla och komplexa, det som glasbruken undviker i dag.
Det är experimentandan som förenar de tre i utställningen. I friktionen mellan uttrycken uppstår nytt hopp om det svenska konstglasets möjligheter.