En utställning tar inte slut. Konstupplevelsen kan leva kvar i ens liv. Så är det med den utställning av Christian Boltanski som jag såg i Paris 1974.
Den då oetablerade konstnären hade köpt en okänd portvakterskas dödsbo och katalogiserat alla hennes saker. Där låg de – hårspolar, underkläder, räkningar – uppradade under glas på museala vitrinbord. Noga inventerade och etiketterade, som om de vore föremål för en arkeologisk utgrävning.
Där blev sakligheten en ömhet som gav tankerymd åt ett existentiellt drama.
Häromdagen stängdes Boltanskis hundra gånger större utställning på Grand Palais i Paris. Där täckte han golvet med begagnade överrockar från fyrtiotalet och reste ett berg med gamla kläder som till ett dunkande hjärtljud då och då lyftes u pp mot taket och därefter släpptes ned i en singlande rörelse.
”Personne” (Någon) var gigantisk men saklig och öm, i samma blandning som den trettiosex år gamla installationen kring den okända portvakterskan. Samma ovanliga attityd möter jag hos Esther Shalev-Gerz som nu brer ut sina videoverk på Jeu de Paume.
För båda konstnärerna är Förintelsen det sår som inte slutar bulta. Esther Shalev-Gerz är född i Litauen och uppvuxen i Israel men bor i Paris och verkar som professor på Valand i Göteborg. Det är främst hennes installation, ”Menschen/Dinge” i museets innersta sal som får mig att tänka på portvakterskans nötta saker. För här visar konstnären fem videor som handlar om sopor efter femtiosex tusen döda lägerfångar i Buchenwald.
Utmed väggarna hänger fotoporträtt på hopknåpade tofflor, kammar, plåtmuggar och smycken som mot alla odds tillverkats på plats. På filmerna, som konstnären fällt in i ett rött bord, berättar Buchenwaldmuseets anställda om hanteringen av dessa rester från dödslägren.
Det som slår mig är tonen. Ingen dramatik, ingen fetischering. Inte ens ett skuldbeläggande. Vi ser hur soporna befrias från jord och annat skrot, tvättas, katalogiseras, plåtas i dagsljus och varsamt avlockas en berättelse. De klumpiga tingen blir bara föremål för samma omsorg som en gång guldfynden efter Tutanchamon.
Om just detta handlar hela Esther Shalev-Gerz konstnärskap, som jag egentligen först nu i Paris, efter många år, börjar inse vidden av. Det är ett socialt och intellektuellt kraftprov. Med oändligt tålamod gestaltar hon de berättelser som under lång tid trevar sig fram i samspelet mellan minnet, glöms kan, deltagarna, konstnären och betraktaren.
Hennes beställare är alltid offentliga institutioner. Uppdraget gäller ofta verk som baseras på existentiella frågor till anonyma människor. Som i Botkyrka, där invandrade vittnade om vad de förlorat och vunnit genom att flytta till Sverige. Det kan också röra frågor till överlevande från Auschwitz.
Men de inblandades svar filmas sällan rakt upp och ned. Esther Shalev-Gerz intresse rör dialogen mellan ord och kropp. Hon plockar vanligen bort orden för att hitta glipan mellan lyssnandet/tystnaden och verbaliseringen. Porträtten skapas i ett flytande tidsutrymme där även betrakt aren ingår. Hennes konst rör sig i spänningen mellan det uppenbara och det oförklarliga.
Det här låter svårt, och ibland har jag också tyckt att Shalev-Gerz kan pressa sina bilder och förse dem med en alltför tung teoretisk överbyggnad. Men den enastående utställningen på Jeu de Paume ger henne den plats hon förtjänar. De många verken spelas fram och glider mjukt in i varandra, från sal till sal. Äntligen ser jag sambanden mellan dem. Utställningen är musikalisk och alldeles självklar. Här får sinnena mer plats än textsjoken. Och när formen tillåts expandera och erbjuda känslomässiga replipunkter banar den samtidigt väg för det djärva idémässiga innehållet.
I katalogen skriver den franske filosofen Jacques Rancière att Esther Shalev-Gerz syftar till att porträttera tankar som försöker ta sig fram i våra kroppar. Det är fint uttryckt och stämmer särskilt väl på den underbara installationen med de sextio åldrade före detta lägerfångarna från Auschwitz, vars ansikten filmats under den tystnad då de lyssnar på sina egna inspelade berättelser.
Nu är det inte orden som vittnar utan mungipornas små skälvningar, de irrande blickarna och det tillkämpade lugnet. Bilderna löper utmed en vägg, tre och tre i taget med flytande övergångar. Framför detta gripande individuella och kollektiva närporträtt skulle jag kunna sitta i dagar.