När jag flyttade till Stockholm var det några saker som alltid lyckades skölja bort min Skånelängtan. Bäst var att klättra upp på Mariaberget och drunkna i den magnifika vyn över Riddarfjärden. Kallbadhusen var ett annat sköljmedel, jugendpalatset Thielska galleriet ett tredje.
Allt detta goda gick att koppla till Eugène Janssons stämningsmåleri, som just Thielska galleriet och Waldemarsudde i vår lyfter fram i samband med 150-årsfirandet av konstnärens födelse.
Och om jag tidigare njutit av en elegisk, storslagen och säregen Stockholmsskildrare så visar utställningarna här att han i såväl stadsbilderna som det manliga nakenmåleriet var en sinnlig, modig och modern målare.
Eugène Jansson (1862–1915) var en centralfigur i Konstnärsförbundet och förra sekelskiftets nationalromantik, fast han fick vänta länge på förståelse för sina djupblå Stockholmsvyer med svirrande ljuseffekter. Jansson korsar självständigt symbolism, syntetism och svepande jugendlinjer men målningarna hånades som ”blåbärssoppa” med ”snurrande äggvitor”.
När Jansson 1898 var svårt plågad av både sjukdom och försörjningsbördan för sin mor och lillebror blev Ernest Thiel räddaren i nöden. Mecenaten Thiel förvärvade sammanlagt ett 30-tal verk av Jansson och har vittnat om hur han vid tillblivelsen av ”Nocturne” 1901 satt bakom konstnären ”och grät, så vacker tyckte jag den var”.
Denna magnifika utsikt över Riddarfjärden, fångad i l’heure bleu, tillhör nu huvudnumren på Thielskas utställning. Eugène Jansson bodde då högst upp på Bastugatan och faktum är att hans magiska blåljus är realistiskt återgivna eterfenomen vid vissa tider av skymning eller gryning, inklusive virvlande vattenspeglar och dramatiska skuggor.
Men även om ultramarin och kobolt dominerar koloriten så laborerade Jansson även med smaragdgröna stråk och lila, rosa och brandgula accenter. Och med pastosa klickar av vitt fick han fram en ringlande rad av gatlyktor längs den sluttande Hornsgatan.
Jag rekommenderar alla att gå nära inpå Janssons dukar, titta på den fria, nerviga penselföringen som så skickligt framkallar de dunkla underströmmarna.
För Eugène Jansson sammansmälter yttre och inre landskap. Han målade alltid ur minnet, insöp motivet tills det var fastetsat på näthinnan, gick sedan direkt på duken och ”målade tavlan färdig i en oavbruten, inspirerad anspänning av alla sina själs- och kroppskrafter”. Enligt vittnen var han också känslomässigt bunden till målningarna som sina ”stora blå barn”.
Men när blåmåleriet äntligen blivit allmänt accepterat var Jansson fullständigt ”utpumpad”. Hans nödrop hörsammades återigen av Thiel som hjälpte honom att förverkliga en gammal dröm om att ägna sig åt figurmåleri. I tre år stängde han in sig med atletiska manliga modeller i en ny, stor ateljé på Glasbruksgatan.
I och med att Jansson klev in i figurmåleriet klev han samtidigt utanför heteronormen. Ett annat huvudverk på Thielska är den överväldigande ”Flottans badhus”, som har blivit ett ikoniskt verk i gayrörelsen. Denna makalösa målning lämpar sig särskilt väl för begärs-studier, där man som betraktare betraktar idealiserade, nakna manskroppar som alla i sin tur betraktar en spänstig simhoppare.
Här kan jag konstatera att det både vad gäller forskning och attityder faktiskt har hänt en hel del sedan 1998 och Liljevalchs stora Jansson-retrospektiv, då man fortfarande talade tyst om konstnärens homosexualitet.
Thielska och Waldemarsudde har nu samarbetat med fil dr Patrik Steorn, som skrev sin avhandling om det nya, muskulösa mansideal som slog igenom i den visuella kulturen vid förra sekelskiftet.
Då var den så kallade friluftsvitalismen en reaktion mot industrialiseringen, med en fruktan för den urbana människans degeneration. Vitalismens övermänniskoideal kom senare i vanrykte med nazismen, men i början av 1900-talet sipprade även frigörelseideologierna parallellt in i Sverige och man kan se Janssons nya motivkrets som identitetsskapande.
Thielska har gjort en fin hängning av sin ypperliga Janssonsamling, men de tillfälliga utställningssalarna är lite för små för att göra konstnären riktig rättvisa. Den stora upplevelsen av hans monumentala format och djärva perspektiv ges i stället på Waldemarsudde.
Här kan man stå i trappan ner till den stora salen och från denna utkikspost dyka på huvudet i blåmåleriet, med Riddarfjärdsnocturnerna och de ödsliga gatubilderna i ett pärlband runt väggarna. Och längst in i utställningen ägnas två hela salar åt det homoerotiska nakenmåleriet, som man också bildligen badar i.
Waldemarsuddes intendent Göran Söderlund ger en nyanserad introduktion till Eugène Janssons konstnärskap i bokkatalogen, med givande referenser till konstnärskamraten, tillika mecenaten, prins Eugen och samtida författare som Strindberg och Söderberg. Bland Janssons Stockholmsskildringar finns också utkantsbilder, proletärkaserner och demonstrationståg som speglar arbetarrörelsens frammarsch.
Söderlund poängterar i sin hängning att det trots ett tydligt brott i Janssons motivvärld ändå finns en kontinuitet. Konstnären målade både manliga nakenmodeller, badande ynglingar och matroser redan på 1880-talet. Med kunskap om dåtidens homosexuella prostitution i Stockholm är det också uppenbart att några av Janssons nattbilder återger hemliga mötesplatser, i en tid då homosexualitet fortfarande var kriminaliserad.
Den första naketmålningen efter brytningen med blåmåleriet föreställer Janssons favoritmodell och unge partner Knut Nyman. Han står avklädd i en dörröppning, som en Kristus på korset, och spärrar symboliskt vägen in till salongen med konstnärens Stockholmspanoramor i bakgrunden.
Den vackre unge mannen är välbyggd som en sval grekisk staty men också erotiskt lockande. Patrik Steorn har i sitt avhandlingsarbete visat på dubbelheten i tidens hårda maskulinitetsideal, där bildkulturen samtidigt hade sensuella, inbjudande drag.
I sitt kända självporträtt från 1910 står Eugène Jansson fullt påklädd på kallbadhuset, elegant klädd i vit linnekostym. Han var själv en ivrig sol- och vinterbadare, som med en fanatisk frisksportarregim försökte mota hälsoproblemen han hade sedan barnsben.
På Waldemarsudde visas också en serie dokumentära foton från Flottans badhus, där Jansson förekommer naken på flera. Han intar samma lätt koketta poser som sina modeller och man förstår att det handlar om en både fysisk och psykisk frigörelseprocess som kändes inifrån.
Det är mäktigt att bevittna och även som heterosexuell kvinna kan man fröjdas åt havet av sköna manskroppar. Men för mig får de inre gemaken en lätt komisk kantring. Badarna är en sak, men gymnasterna i ateljén hade ju inte alla behövt ha blottade organ. Frågan är om inte Jansson ändå hade en viss självinsikt, för i ”Pressning av stång på en arm” är hans atlet på vippen att tippa.