Den som legat nära en älskad som sover eller hållit sitt lilla barn intill sig vet att kroppen man betraktar kan förvandlas till ett landskap att förlora sig i. Små hårstrån blir till skimrande ängar, huden på en hand liknar kullar eller en strand. Konstnären Eva Klassons svartvita närbilder av den egna kroppen berättar om detta. Om håret, tänderna och huden, om kroppsvätskors skönhet – vackert och nästan otäckt: den mänskliga kroppen som ett outforskat universum.
Gun Gallery ställer nu ut hennes arbete ”Le troisième angle”, som skrev fotohistoria när det visades för första gången 1975 på Centre Georges Pompidou i Paris. Bilderna gavs dessutom ut i en för tiden exklusiv Artist Book, med svart päls på insidan av bokkassetten. Efter det har Klasson aldrig varit helt bortglömd men heller inte fått den uppmärksamhet som hon förtjänar. Tystnaden runt henne uppstod när hon 1979 hoppade av sin konstnärsbana och lämnade Europa för att söka andlig mening bortom konsten, i USA och Afrika.
Men trots 30 år på nacken utstrålar ”Le troisième angle” en sällsam aktualitet. Fotografierna är både abstrakta och hyperrealistiska på samma gång, och utmanar därmed den fotografiska förväntningen. Vi är inte helt säkra på vad vi ser, vilket bryter med den fotografiska koden som ju bygger på igenkännande. Man kan också säga att Klasson i sina bilder visar vad en kamera förmår. Hon ifrågasätter det stereotypa i hur människor brukar avbildas genom att visa på alternativ.
När jag ser Klassons bilder kommer jag att tänka på Gunvor Nelson, också hon svensk konstnär som skapade verk utifrån sig själv och det intima livet i svartvita experimentfilmer. Båda har varit viktiga för efterföljande generationer konstnärer – och båda har återvänt till Sverige efter flera år i utlandet.
I Eva Klassons nästa utställning får vi kanske se helt nya verk som återigen visar världen från oväntat håll.