Hängningen är grådaskig. Här på Moderna museets fönsterlösa undervåning har jag tidigare fallit för dramatiska ljussättningar – ta den av Dick Bengtssons eller William Kentridges konst. Men Evert Lundquists målningar kläs av i ett funkisljus, som om utställningen vore en laboratorieundersökning. Dessutom är alla guldramar borttagna och ersatta av ett monotont upphängningssystem med luftspalt.

Varför denna asketism?

Faktum är att jag förstår den. Just i fallet Evert Lundquist behövs en klarsyn. Den neutrala vita kuben bildar nu ramen kring konstnärens verk. Ett verk som tidigare ofta dolts genom att heligförklaras. Eller av att ha slitits ut i auktionsvärlden som modernistisk kliché och halvkitschigt ljusmåleri.

Här prövas i stället ett mycket stramt urval av Evert Lundquists konst mot en saklig bakgrund. I katalogen utgörs den också av målare från senare generationer, som ­Georg Baselitz, Sigrid Sandström, Per Kirkeby … Katalogen tar även upp Lundquists förvånansvärt avstannade internationella karriär.

Jag uppskattar utställningens lågmälda och genomtänkta hållning. Den får mig att på nytt stirra in i målningarna och uppleva dem som nytvättade och öppna för tolkningar. Jag får helt enkelt lust att gå runt och pröva andra ingångar och liksom rulla verken mot bilder och idéer ur historien och samtiden. Hur förhåller sig Lundquist till Giacometti? Kan man jämföra hans figurers ensamhet med ödsligheten i Hoppers eller Bacons måleri? Vilken relation har Jan Håfström eller Lena Cronqvist till Evert Lundquist? Och vad betyder hans sörja av kletig färg i förhållande till motiven?

Som besökare blir jag erbjuden ett fritt strövrum. Utställningen belyser verkligen att Evert Lundqvist parallellställer form och färg. Eller illusion och materia. De prydliga titlarna fungerar mest som legitimation för de dramer som utspelas mellan färgsjoken.

Ett skapande är på gång inför mina ögon. Allt på dukarna tycks vara i rörelse. Tecken och betydelser undermineras i samma takt som ögat försöker nagla fast dem. Ett ben blir en glänta i skogen. Ett perspektiv tornar upp sig som en blockerande mur. Yta blir djup och djup blir yta. Abstraktion och figuration beblandas, upphör att vara varandras motsatser.

Ett står dock klart: ”Övermålaren”, den ångrande, orolige och bitske, dominerar här över 1700-talseleganten. Evert Lundquist blir på Moderna museet en existentialist – inte alls den klassicist som han brukar kallas. I urvalet ifrågasätter han ständigt sina egna utspel och måleriska uttalanden. Han ger och tar tillbaka, är aldrig tvärsäker. Likt Giacometti går han om och om igen på det som finns omkring honom – en vägg, en ask eller ett ben.

Men motiven tycks inte spela någon särskild roll. Stolar, kvinnor eller påsar … Alla målar han upp och vrenskas med som om de vore funna objekt (objets trouvées) eller ensliga statyer på socklar.

Detta målardrama rör något annat än de angivna motiven. Titlarna fungerar som poetiska under- eller övertoner i en förvandling av de platta dukarna. Utställningens provokation ligger just i dess oreserverade hyllning till det nedvärderade oljemåleriets förmåga till rörelse.

Nej. Lundquist söker inte en tidlöshet utan en intensitet. Han går runt i sin ateljé och vänder på målningarna. Ser dem från nya håll. Ofta är de mörka och vittnar om lager på lager av frustration. Ganska många förstelnas av tjock brunsåsig färg. Och så, plötsligt, blir en gest, en ton eller ett färgstråk till en sång i rummet. Då har konstnären lyckats inringa något som har med liv och smärta att göra. Något som i en annan vinkel, strax därefter, åter kan falla ihop som en smutsig säck.

Det är aldrig själva säcken, yxan, eller stolen som väcker min känsla av under. Det är konstnärens drivkraft och förmåga att med färg och duk och endast två dimensioner gestalta sin egen kamp mot intigheten.