Den originella dubbelutställningen ”Fallout” i Malmö och Köpenhamn innehåller en skarp och finurlig samhällskritik.
”Jerusalem, we have a problem”, säger Larissa Sansour i rymdraketens komradio innan hon svävar bort i kosmos, efter att först ha planterat den palestinska flaggan på månen.
En bokstavlig tolkning av begreppet ”fallout”. Men också en bra illustration av hur ordet brukar användas i överförd betydelse och närmast får översättas med ”systemkrasch” eller ”haveri”.
Sansours spejsade kommentar till den palestinska fredsprocessen är en av höjdpunkterna i en originell dubbelutställning i Malmö och Köpenhamn.
Titeln ”Fallout” syftar alltså på vad som händer när ett system bryter samman, och lär nog ha inspirerats av den globala fallout som kortslöt världens finanssystem för drygt ett år sedan. Ett begrepp i tiden alltså – men ändå långtifrån allmängods i en konstvärld där man fortfarande hellre talar om symboliska ”strukturer” än politiska ”system”.
”Fallout” visar att nutidskonsten visst kan bedriva både skarp och finurlig systemkritik. På G l Holtegaard utanför Köpenhamn, där det mesta av utställningen visas, ser man exempelvis Simon Starlings fantastiska film om en liten ångbåt som bit för bit blir bränsle åt sig själv.
På Malmö konsthall finns Mircea Cantors magnifika modell av ett ”Monument över världens undergång”: en lyftkran som bär upp ett jättelikt, kinesiskt vindspel.
Starling och Cantor står för en sorts samtida absurdism som också genomsyrar övriga verk på utställningen. Inte minst gäller det Kirsten Justesen, en av pionjärerna inom den feministiska konceptkonsten i Danmark, som här blir en länk tillbaka till sextio- och sjuttiotalens systemkritik.
I en av hennes bilder ser vi en kvinna ta paus i dammsugningen för att läsa en tidning med namnet ”Klasskampen”, medan barnen leker med knivar på diskbänken.
Just det: att ordningen kollapsar är i grund och botten inget onormalt. Utan en del av vardagen.