Av en utställning med titeln ”The anti-father” förväntar man sig kanske ett rejält fadermord, gärna kryddat med några väl valda referenser till oidipuskomplexet.
Men Felix Gmelins nya utställning på Milliken i Stockholm (t o m 2/10) har inget av detta, den freudianskt färgade titeln till trots.
Tvärtom är det ett ganska ömsint och lågmält porträtt av Gmelins pappa, en filmmakare och teoretiker som undervisade på filmakademin i Berlin.
Gmelin har tidigare bearbetat relationen till sin far, den här gången sker det med hjälp av en låda med gamla filmer som han ärvde efter faderns död för tiotalet år sedan.
I sonens tolkning framstår fadern som en typisk produkt av sin tid, med politiskt radikala idéer som gränsar till det naiva. Hans konstnärliga produktion tycks inskränka sig till skissartade filmer där skolans studenter agerar statister i rätt förutsägbara parafraser på konsthistoriska verk.
I en komisk videosekvens ser man hur Gmelin den äldre försöker genera sonen över matbordet genom att ge fåniga röster åt vardagliga objekt. Den unge Felix Gmelin tittar emellanåt upp med ett förstrött, lätt roat leende.
Vad som är terapi och vad som är konst i detta projekt är inte alldeles lätt att reda ut. Snarare än att kommentera eller dekonstruera faderns verk bygger Felix Gmelin vidare på de ärvda idéerna. Han fyller i, målar på och lägger till, men resultatet blir snarare en dialog mellan generationerna (och bortom döden) än en konfrontation mellan olika politiska och konstnärliga ideal.
Samtidigt blir utställningen något av en exposé över en åldrad teknologi. De rasslande diakarusellerna, flimrande telexapparaterna och gryniga vhs-banden ger Gmelins sökande i det förflutna en nostalgisk ton som smittar av sig i den försonande fadersbilden.